Njut, sa de, tiden går så fort. Ta vara på stunden, snart är den förbi. Det låter så klyschigt, men det är så sant. Vid den här tiden för ett år sedan låg jag med henne på bröstet, uppfylld av känslor. (Och utslagen som en fluga mot vindrutan på bilen.) 21.06 det var klockan när Ester Amanda Bengtsson den 26 juni 2011 tog sitt första andetag och stal våra hjärtan. Ikväll har jag tittat tillbaka på hennes första år, vårt första år med henne. En fantastisk resa som har inneburit så långt mycket mer än vad som kan visas här. Jag har valt några bilder från ungefär samma datum vartefter månaderna har gått.
Jag minns att något av det första som slog mig var hur litet allting var. De små, små tårna till exempel, med de ännu mindre naglarna...
1 månad gammal och stadig som få. Små, små fötter.
2 månader och gillar att ligga på mage, spana in omvärlden och charma vem helst som kommer förbi.
Ständigt lika nyfiken.
4 månader gammal tog vi till gröten för att mätta vår ständigt aktiva lilla böna. Hon tog skeden med glädje, och har inte släppt den sen.
Spex, bus och upp på alla fyra.
Jul, ett halvår gammal. Hon har alltid gått sin egen väg, nu reser hon sig och går längs med möblerna. Dags att ta ut körriktningen.
Jag tror i ärlighetens namn att Ester bara har legat nere för räkning en enda dag i sitt liv. Det var den här dagen, då satt hon mer än gärna hos mamma eller pappa och gjorde just ingenting. Utom möjligtvis att tugga på nappen.
Små fötter blir större, håll-i-gång kräver vila.
Filtar äro överflödiga...
Titta, jord! Titta, solen! Titta, gräs! Vår, grönska och trädgårdsarbete. <3
Upptäcka med alla sinnen.
1 år, stora tjejen. Två små risgryn och dryga 8 kg ren och skär vilja. Älskade lilla bönan!
