Han är envisheten själv, lille Lukas. Någonstans där borta vid bilen, bakom träden, står han och tjurar. Tjurar för att jag är minst lika envis. För jag vägrar bära honom till förskolan. Så efter en stund kommer han gåendes. Ser mig och skiner upp. Ända tills han förstår att jag inte tänker bära honom nu heller. Då sätter han sig på rumpan och tjurar igen, medan jag fortsätter mot målet. Vilken tur han, och jag, har att världens finaste dagiskompisar kommer. Ser honom och säger "vi kan hjälpa honom" och sträcker sina händer mot honom. Underbara älskade ungar, ni påminner oss om hjälpsamhetens självklarhet och smälter våra hjärtan! 😍💞 #livetsommamma #tillskafferiet
