Nya toner till jul, tack till fröknarna och god jul!

Så här lagom till jul har Ester lärt sig några nya sånger på dagis. En av favoriterna som hon gärna går omkring och sjunger på är "pippa, pippa". Eller Tipp, tapp, tipp, tapp som den hette

när jag var barn. ;) 

Med det sagt vill vi gärna tacka alla förskolefröknar för de nya tonerna och det gångna året. Vi vill också önska er, och alla vänner och bekanta där ute, en riktigt god jul och ett gott nytt år.

(För övrigt börjar nu språket lossna ordentligt för fröken och hon fullkomligen bubblar av ord som blir till meningar och hela berättelser. Vila öronen i jul kära fröknar, önska er gärna hörselskydd i julklapp eller återkom till våren så kan vi bistå med bomullstussar!)

Lillprinsens entré - förlossningsberättelse

Om tiden stannade upp och nästan stod stilla när Ester föddes så tog den igen det när lillprinsen kom till världen. Kanske inte under de första dagarna, dagarna när vi var kvar på BB, min lilla lussebulle och jag. De dagarna fylldes av ett långsamt lunk när jag gjorde mest ingenting mer än att titta på lilleman i sitt solarium. Samtidigt försökte Samuel hålla sig sysselsatt på hemmaplan, förberedde kommande takbyte och väntade på vår hemkomst. Även där gick livet lite på halvfart. Annat blev det när vi kom hem, då sprang tiden fullkomligt iväg och plötsligt är vi här. Två veckor senare, med en storasyster och en lillebror, två trötta föräldrar och ett nästan helt bytt tak. Frågan är i vilken ände vi ska börja att återberätta veckorna som gått. Några ögonblick har ni ju redan sett vi Instagram, men kanske att det behöver fyllas i en och annan detalj. Vad sägs om att börja från början kanske?

Eftersom tiden gick och lilleman inte visade några tecken på att vilja komma ut så fick vi tid för igångsättning till fredagen den 3 maj klockan 7.30. Farmor ringdes in och skulle komma på torsdag kväll för att vara på plats när vi åkte tidigt fredag morgon.

Torsdagen förflöt som vanligt, Ester var på dagis på förmiddagen och medan hon sov middag passade jag också på att lägga mig på soffan. Det var där någonstans, vid halv två-tiden, jag insåg att jag började få sammandragningar och att de kom med cirka 3-4 minuters mellanrum. Där ser man tänkte jag och låg kvar en stund till, frågan var ju om de skulle fortsätta eller inte. Det gjorde dem och en knapp timme sedan satt Ester och jag vid fikabordet medan jag funderade över vem jag skulle ringa först. Mamma eller Samuel. Jag ringde mamma. Hon svarade dock inte utan Samuel fick en förvarning om att nu var nog något på gång. Förlossningen kontaktades och vi var välkomna in när vi ville. Eftersom vi hade tid för igångsättning morgonen efter skulle vi få stanna kvar oavsett hur långt öppningsskedet kommit om/när vi kom in. Vid det här laget var det dock just bara sammandragningar och inga regelrätta värkar jag upplevde så valet att vara kvar hemma ett tag till var inte så svårt. Dessutom väntade vi ju fortfarande på att farmor skulle komma. 

Eftermiddagen gick, middag lagades, Samuel kom hem från jobbet, farmor kom, jag duschade och sammandragningarna fortsatte. 3-4 minuter emellan men inget mer. Ringde mamma och beklagade mig över att inget hände. Väl medveten om hur knäppt det låter och om att det snart skulle komma att gör ont värre och sjuk resor till. Så fortsatte det tills klockan var typ sju. Då övergick sammandragningarna i lättare värkar som successivt växte sig starkare och starkare. Vid niotiden bestämde vi oss så för att åka in. Dels för att åka innan Ester blivit för trött och så att hon fick säga hej då till oss. Dels för att inte komma in för sent om det skulle vara så att vi faktiskt skulle få en chans att sova. 

Att säga hejdå till Ester var jobbigt. Hon blev ledsen och mamman hade svårt att hålla tårarna borta, de kom i bilen sen. Dotterns tårar varade dock inte längre än att vi stängt ytterdörren bakom oss...

Första timmen på förlossningen var fortfarande lite lattjo och vi kunde garva åt min enorma mage som blev fyrkantig vid varje sammandragning.

Inne på förlossningen togs CTG och därefter konstaterades att jag inte var mer än 3,5 cm öppen samt att livmodertappen ännu inte var helt utplånad. Ridå. Det kändes plötsligt som om vi hade en väldigt lång natt framför oss. Vi bestämde oss för att försöka få lite sömn och samla kraft inför förlossning dagen efter. Jag fick en så kallad sovdos och vi gjorde oss iordning för natten. Jag tog på mig TENS'en för att få lite smärtlindring och och så kröp vi till sängs. Konstaterade snabbt att det här med att hantera värkar i liggande inte är min grej. Vi hann dock inte ligga så länge innan vattnet gick och värkarbetet satte igång på riktigt. Ännu en CTG senare konstaterades det att jag nu var 4 cm öppen och att livmodertappen var oförändrad. En skalpelektrod sattes och jag gick över på lustgas eftersom TENS'en slår ut elektrodens signaler. Sen gick det undan. På 1 timme och 10 minuter gick jag från 4 till 10 cm öppen och 20 minuter efter att krystvärkarna satt igång så var lillprinsen ute med barnmorskornas ord "oj, det var en stor bebis!". 4360 gram tung, 54 cm lång och 37,5 cm om huvudet. Då var klockan 02.14 fredagen den 3 maj.

Jag sa efteråt till Samuel att den här förlossningen kändes mycket intensivare och på det viset jobbigare än när jag födde Ester. Så här i efterhand, när man läser förlossningsjournalen så kan jag ju förstå varför. Den var intensivare! Samtidigt var jag betydligt piggare efter den här förlossningen eftersom jag inte hade ont lika länge.

Dagarna som följde efter det får vi ta mer om en annan gång! (Den uppmärksamme har noterat att lillprinsen inte namnges i texten ovan. Det beror helt enkelt på att hans föräldrar ännu inte hittat lämpligt namn till honom. Men han svarar alldeles ypperligt på tilltal som lilleman, lillebror och lillkillen.)

Mentala hållpunkter och balsam för själen

Vi har ju pratat om det här med att vänta tidigare, och när man säger att man väntar barn så är det precis vad man gör. Man väntar och väntar och väntar. En del väntar längre, andra kortare. Gemensamt för oss alla, skulle jag gissa, är att vi under graviditeten sätter upp vissa mentala hållpunkter. Det börjar någonstans efter att man kissat på stickan och fått reda på att man är gravid. (Ibland börjar det innan, i väntan på att faktiskt kunna kissa på den där stickan.) Första besöket hos barnmorskan, den magiska 12-veckorsgränsen, ultraljudet och så vidare. Hela graviditeten fylls av olika hållpunkter vilka alla leder fram till det där magiska beräknade förlossningsdatumet. Nota bene, datumet är beräknat, två veckor före och två veckor efter är helt normalt. Men sanningen är väl att ingen blivande mamma, pappa eller bekant riktigt hör ordet beräknat. Siktet är inställt, då ska det bli.

Att ärtan inte skulle komma detta magiska datum var vi väldigt inställda på. Ändå blev det där datumet något av en hållpunkt och en lätt besvikelse. E lät ju vänta ytterligare 5 dagar på sig innan hon kom, så en vecka över tiden kändes rimligt. Men när både dag 5 och 7 kom och gick, då kändes det inget roligt. Jag mår bra och borde verkligen passa på att njuta, men att vänta tär minst sagt på psyket. Väl över den sjunde dagen har det känts lättare. Ett litet steg bakåt tog jag igår ner jag varit hos barnmorskan. Vet inte vad jag förväntat mig att hon skulle göra, men förväntan på att förlossningen på något vis skulle kicka igång fanns ändå där. Det gjorde den inte och det kändes lite tröstlöst. Samtidigt är vi nära slutet nu och sätter det inte igång av sig självt så gör någon annan det åt oss. 

Det känns lite surrealistiskt. Att ha ett datum på det viset. Då och då ska ni åka in och med er hem har ni ett barn. Jag som oroat mig för att inte hinna in i tid. Jo, tack. Det känns också lite snopet, att det inte verkar vilja komma igång av sig självt. Lite onaturligt på något vis. Kan inte komma på något bättre ord för det. (Missförstå mig nu rätt. Jag är oerhört tacksam för att man faktiskt kan bli igångsatt. Å än mer tacksam är jag för att bo i ett landsting där det sker på dagen vecka 42+0.) Det måste vara lite så här det känns att ha ett planerat kejsarsnitt, eller?

Nåväl, många graviditetstankar blir det. För att skingra dem något och ge balsam för själen planterade vi igår alla de 60 plantor som levererades igår. Ester var minst sagt involverad. Hon gör precis som mor och far. Studerar noga om imiterar med god precision. 

Jag har kanske inte berättat att vi i slutet av sommaren grävde bort stenpartiet och byggde en upphöjd rabatt istället. Att hitta perenner till 10 meter rabatt visade sig dock lättare sagt än gjort under sensommaren så planteringen fick vila under vintern. I början på april, när snön fortfarande vägrade släppa taget, beställde jag dock en laddning växter och det var dessa som kom igår.

Nedanför altanen samsas nu stjärnflocka, vit kinesisk kärleksört, silvernäva och japansk kärleksört.

Att vi fick en klotlönn är ännu något jag undgått att berätta för er. Den förde en tynande tillvaro i den karga jorden på Öland och fick därför flytta hit istället. I september/oktober någon gång kom den åkandes efter mammas och pappas bil och nu bor den i en upphöjd krage intill spaljén vi byggde för ett par år sedan. Runt fötterna har den fått sällskap av ett helt gäng smultron. Med tiden ska det byggas en bänk runt om, så man kan sitta i skuggan och smaska smultron medan Ester och ärtan leker i trädgården.

Nej ni, dags att återgå till dagen. I eftermiddag ska det grillas med kärt folk och till helgen ska det födas bebis!

Min största oro

På väg till/från förskolan. Ska prompt ha väskan på ryggen (även om det inte är något i) och köra vagnen själv.

Min största oro inför kommande förlossning rör varken mig eller det lilla mirakel vi väntar. Kanske lite naivt, men jag förutsätter att allt kommer att gå bra. Nej, min största oro rör det lilla mirakel vi redan har hos oss. Hur ska vi förklara för henne vad det är som händer? Vem som ska ta hand om henne och när, beroende på när förlossningen drar igång. Det har varit mina största bekymmer och orosmoment, så har det varit hela vägen. Det var först i slutet av förra veckan, med mindre än en vecka kvar, som jag känner att läget är under "kontroll". Nu har jag en plan för både dag som natt. Världens bästa grannar, förskolefröknar och finaste vännerna ställer upp när familjerna bor långt ifrån.

Återstår det här med att förklara vad som händer. Att komma över känslan av att jag överger henne. Hon har stenkoll på sin mamma. Jag behöver inte mer än lämna rummet så hör jag ett frågande "mamma?" och så sätter hon efter mig. Om jag lämnar huset står hon och rycker i handtaget till ytterdörren eller hänger vid fönstret i trappen, knackar på rutan och frågar "mamma?". Igår kväll var jag iväg och träffade några tjejkompisar, tro för all del inte att E hade somnat när jag kom hem. Hur ska det gå när jag är på BB och eventuellt borta i några dagar?!

Hon känner helt klart att något är på gång, vår lilla hönapöna som är så stor och liten på en och samma gång...

Idag är jag dessutom ett mentalt vrak. Tröttheten är konstant och överväldigande. Känslorna ligger utanpå och jag kan minnas att det nog var lite så här det var innan jag födde E. "Snyggveckorna" (som tydligen infaller mellan vecka 34-37) är sååå över. Den sista plufsigheten och svullnaden tränger sig på med svullnad i ansikte, händer och fötter. Skorna blir trånga och det pirrar smått i fingrarna. Idag har jag har grinat både en, två och tre gånger. För att det är stökigt (inte längre, jag tog tag i det, men grinade då för att jag var så sjukt osmidig kravlandes på golvet...),  för att jag är trött, för att eftermiddagen kändes så lång. Jag grinade när jag la E för hon är så fin och jag älskar henne så mycket och tänk om något händer. (Tänk att det kan rymmas så mycket kärlek i ett hjärta att det bara vill svämma över.) Jag grinade när Samuel kom hem från jobbet och E bröt ihop för, ja, för vad visste hon nog inte själv. Jag grinade när jag pratade med mamma och det är nästan så att jag grinar nu när jag skriver det här. Måtte det inte vara två veckor kvar, för då tror jag Samuel flyttar ifrån mig. :P

Det är inte så att jag kan spy på det - än

Många är de där ute som undrar om jag inte är less på att vara gravid nu. Om jag inte bara önskar att allt var över och bebisen var här. Ibland kan jag nästan få uppfattningen att det är så man ska känna det i slutet av en graviditet. Vilket ju kan vara fullt förståeligt, men inte förutsatt.

Vecka 39+5

Till alla er där ute med den uppfattningen/funderingen/frågan så är svaret: Inte än. Jag är helt klart redo för leverans, tro för all del inget annat. Bebis får gärna komma omgående. Varje gång jag städat av hemma, tvättat eller fixat något tänker jag "så, nu kan den komma". Men jag tror i ärlighetens namn inte att det kommer hända ett dyft inom de närmaste dagarna. Jag är väldigt inställd på att gå över tiden. Dels på grund av hur det var med Ester (fem dagar över) och dels hur det har varit för övriga kvinnfolk på min sida (10-16 dagar över). Misstänker att det är först i början på nästa vecka, när jag gått de där fem dagarna över tiden, som jag kanske börjar bita på naglarna.

Mental inställning är väl en sak, en annan är allmäntillståndet. På det stora hela mår jag ju ändå ganska bra. Sammandragningarna gör inte ont och jag behöver inte springa upp och kissa var och varannan stund på natten. Men visst känns det att jag närmar mig slutet. Känslan av trötthet är konstant närvarande. Öm och ond i ryggen blir man om man håller igång för mycket, bär bönan länge eller bara ligger lite knasigt. Och visst är tålamodet sju distanser kortare nu än i vanliga fall. Långpromenader kanske inte är att föredra då det att gå känns lite som den där leken när man ska springa med en galge mellan knäna. Fast byt galgen mot en boll och placera den något högre upp... Och, om jag får be ärtan om en enda sak, sluta genast upp med borrandet i mitt bäcken. Upplevelsen av ett fixerat barn som vrider på huvudet skulle få vilken man som helst att skrika högt. Inte nödvändigtvis för att det gör jätteont, det finns långt värre. Men det är rackarns så obehagligt!

Beräknat datum om två dagar, men gör som jag och vänta er inget innan helgen. Nu ska jag passa på att slagga! Eller om jag kanske ska slänga in en kladdkaka i ugnen...

38 veckor och 1 dag

Försökte roa oss lite i studion idag. Skapa lite minnen av hur det såg ut när ärtan låg i magen. Det har inte blivit så många kort längs med resans gång, bara "vi kanske borde ta en bild" och sen har ännu en vecka passerat. Men här är vi nu! Ester var lite svårflörtad, kanske något trött. 

Tillslut plockade vi fram kritorna och då var det roligt en stund, men det var självklart inte bara mammas mage som skulle målas.

Minns ni mig?!

Det var så länge sedan jag loggade in här att jag var tvungen att verifiera mig med kod via sms. Käre då. Nu (läs för en vecka sen) har jag iallafall loggat ut och stängt av datorn på jobbet och landat hemma i väntan på ärtans ankomst. Ester är på dagis under förmiddagarna och då passar jag på att göra, ja, mest ingenting hittills. Men det var väl det som var meningen. Passar på att handla utan att behöva jaga ett busfrö med spring i benen och idag bakar jag bröd till mig. Kanske vi kan baka något mumsigt till hela familjen när hönapöna kommer hem. 

Medan brödet jäser skriver jag i Esters "Mitt-första-år"-böcker. Yes, böcker. Av någon ambitiös anledning har hon två... Jag har föresatt mig att göra färdigt dessa innan ärtan kommer, vilket innebär att jag enligt beräkningarna på dagen idag har två veckor på mig. Det borde man ju hinna kan man tycka. Å andra sidan har jag haft nästan två år på mig redan och ännu inte kommit i mål... Tar bloggen till hjälp för att minnas lite av den fösta tiden. Bra eller dåligt, men graviditetshormonerna gör sig påminda och det är nästan att jag fäller en tår när jag läser om de där allra första dagarna. Om hur hela världen stannade upp och både jag och Samuel sögs in i Ester med hela vår närvaro. Att få ett barn är verkligen ett mirakel utan dess like. En sann gåva.

Bäst att återgå till de där böckerna... Återkommer, förhoppningsvis, snart igen!