Separationsångest

Jag kan inte längre natta vår dotter. Hon härdar ut in i det längsta, somnar i min famn och studsar sedan upp som en liten kanin så fort jag lägger ner henne i sängen. När Samuel nattar går det dock på fem minuter. Orättvist. Frustrerande. Tröttsamt. Känslorna är ganska många. Även dagtid vill hon ha full koll på vart jag är. Så fort jag gör en förflyttning bevakar hon mig vaksamt, följer varje steg jag tar registrerar min slutliga position. Misstänker att det börjar gå upp för henne att jag inte är hemma alla dagar. Att hon och jag inte är ett längre. Att hon har separationsångest. Lösningen för stunden är att Samuel sköter nattningarna och att allt annat är som vanligt. Vi får se hur länge vi måste hålla på så. Vår lilla tjej börjar bli stor...