5 år gammal ställde jag mig i dörren med ryggsäcken på ryggen och deklarerade för mamma att "nu ska jag gå ut i skogen och överleva, du behöver inte vara orolig, för jag vet hur man gör!" Jo man tackar.
Idag kom Ester ut till mig i köket och ville jag skulle hjälpa henne på med ryggsäcken. Sen ställde hon sig och vinkade glatt innan hon försvann ut i hallen. Strax därpå kom hon tillbaka, med en för liten mössa på huvudet och vantarna i högsta hugg. Hjälp mig mamma. På med vantarna och så vinkade hon hej då igen och hade hon pratat så är jag säker på att hon hade sagt "hej då mamma, nu ska jag gå ut och överleva..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar