Lillprinsens entré - förlossningsberättelse

Om tiden stannade upp och nästan stod stilla när Ester föddes så tog den igen det när lillprinsen kom till världen. Kanske inte under de första dagarna, dagarna när vi var kvar på BB, min lilla lussebulle och jag. De dagarna fylldes av ett långsamt lunk när jag gjorde mest ingenting mer än att titta på lilleman i sitt solarium. Samtidigt försökte Samuel hålla sig sysselsatt på hemmaplan, förberedde kommande takbyte och väntade på vår hemkomst. Även där gick livet lite på halvfart. Annat blev det när vi kom hem, då sprang tiden fullkomligt iväg och plötsligt är vi här. Två veckor senare, med en storasyster och en lillebror, två trötta föräldrar och ett nästan helt bytt tak. Frågan är i vilken ände vi ska börja att återberätta veckorna som gått. Några ögonblick har ni ju redan sett vi Instagram, men kanske att det behöver fyllas i en och annan detalj. Vad sägs om att börja från början kanske?

Eftersom tiden gick och lilleman inte visade några tecken på att vilja komma ut så fick vi tid för igångsättning till fredagen den 3 maj klockan 7.30. Farmor ringdes in och skulle komma på torsdag kväll för att vara på plats när vi åkte tidigt fredag morgon.

Torsdagen förflöt som vanligt, Ester var på dagis på förmiddagen och medan hon sov middag passade jag också på att lägga mig på soffan. Det var där någonstans, vid halv två-tiden, jag insåg att jag började få sammandragningar och att de kom med cirka 3-4 minuters mellanrum. Där ser man tänkte jag och låg kvar en stund till, frågan var ju om de skulle fortsätta eller inte. Det gjorde dem och en knapp timme sedan satt Ester och jag vid fikabordet medan jag funderade över vem jag skulle ringa först. Mamma eller Samuel. Jag ringde mamma. Hon svarade dock inte utan Samuel fick en förvarning om att nu var nog något på gång. Förlossningen kontaktades och vi var välkomna in när vi ville. Eftersom vi hade tid för igångsättning morgonen efter skulle vi få stanna kvar oavsett hur långt öppningsskedet kommit om/när vi kom in. Vid det här laget var det dock just bara sammandragningar och inga regelrätta värkar jag upplevde så valet att vara kvar hemma ett tag till var inte så svårt. Dessutom väntade vi ju fortfarande på att farmor skulle komma. 

Eftermiddagen gick, middag lagades, Samuel kom hem från jobbet, farmor kom, jag duschade och sammandragningarna fortsatte. 3-4 minuter emellan men inget mer. Ringde mamma och beklagade mig över att inget hände. Väl medveten om hur knäppt det låter och om att det snart skulle komma att gör ont värre och sjuk resor till. Så fortsatte det tills klockan var typ sju. Då övergick sammandragningarna i lättare värkar som successivt växte sig starkare och starkare. Vid niotiden bestämde vi oss så för att åka in. Dels för att åka innan Ester blivit för trött och så att hon fick säga hej då till oss. Dels för att inte komma in för sent om det skulle vara så att vi faktiskt skulle få en chans att sova. 

Att säga hejdå till Ester var jobbigt. Hon blev ledsen och mamman hade svårt att hålla tårarna borta, de kom i bilen sen. Dotterns tårar varade dock inte längre än att vi stängt ytterdörren bakom oss...

Första timmen på förlossningen var fortfarande lite lattjo och vi kunde garva åt min enorma mage som blev fyrkantig vid varje sammandragning.

Inne på förlossningen togs CTG och därefter konstaterades att jag inte var mer än 3,5 cm öppen samt att livmodertappen ännu inte var helt utplånad. Ridå. Det kändes plötsligt som om vi hade en väldigt lång natt framför oss. Vi bestämde oss för att försöka få lite sömn och samla kraft inför förlossning dagen efter. Jag fick en så kallad sovdos och vi gjorde oss iordning för natten. Jag tog på mig TENS'en för att få lite smärtlindring och och så kröp vi till sängs. Konstaterade snabbt att det här med att hantera värkar i liggande inte är min grej. Vi hann dock inte ligga så länge innan vattnet gick och värkarbetet satte igång på riktigt. Ännu en CTG senare konstaterades det att jag nu var 4 cm öppen och att livmodertappen var oförändrad. En skalpelektrod sattes och jag gick över på lustgas eftersom TENS'en slår ut elektrodens signaler. Sen gick det undan. På 1 timme och 10 minuter gick jag från 4 till 10 cm öppen och 20 minuter efter att krystvärkarna satt igång så var lillprinsen ute med barnmorskornas ord "oj, det var en stor bebis!". 4360 gram tung, 54 cm lång och 37,5 cm om huvudet. Då var klockan 02.14 fredagen den 3 maj.

Jag sa efteråt till Samuel att den här förlossningen kändes mycket intensivare och på det viset jobbigare än när jag födde Ester. Så här i efterhand, när man läser förlossningsjournalen så kan jag ju förstå varför. Den var intensivare! Samtidigt var jag betydligt piggare efter den här förlossningen eftersom jag inte hade ont lika länge.

Dagarna som följde efter det får vi ta mer om en annan gång! (Den uppmärksamme har noterat att lillprinsen inte namnges i texten ovan. Det beror helt enkelt på att hans föräldrar ännu inte hittat lämpligt namn till honom. Men han svarar alldeles ypperligt på tilltal som lilleman, lillebror och lillkillen.)