Äpplet faller inte långt...

Tittade in till en annan bloggare nu på morgonen och fick mig ett gott skratt. Visade sig att denna bloggares dotter inte längre förvånades något över vilka renoveringsprojekt föräldrarna hade på agendan. Varför jag skrattade? För jag är likadan!

Mina föräldrar köpte ett nybyggt hus i början på 80-talet. Några år efter inflytt bestämde de sig för att bygga ut. Därefter var karusellen igång. Jag är bokstavligt talat uppväxt i högar av makadam, sand och jord. Pallar med sättsten och mjuka högar av isolering. Var det inte det ena, så var det det andra. Inget ont om detta. Huset blev fantastiskt, jag lärde mig massvis! Man visste aldrig vad som skulle växa fram härnäst. Flera gånger sa mina föräldrar "men nu ska vi inte göra något mer, inte något stort i alla fall". Jag har lärt mig att tro detta först när jag ser det, för nästan 30 år senare håller de fortfarande på! Till mindra projekt räknas ju tapeter eller lite ommålning, inte rivning av väggar, bilning av golv eller byggande av nya hus.

Kanske är det inte så konstigt att vi flyttat kök från ena änden av huset till den andra. Kanske är det inte så konstigt att väggar är borta eller flyttade ett par decimeter för att ge bättre ytor. Kanske är det inte så konstigt att min man inte höjer på ögonbrynen när jag säger "du, jag funderade på om vi skulle göra om lite där och där". Han vet ju varifrån det kommer, han har ju sett trädet och allt som det hittar på.

Påminn mig om detta den dagen vi får barn och de frågar vad vi ska hitta på härnäst...