fredag 31 maj 2013

torsdag 30 maj 2013

May 30, 2013 at 02:28PM



Idag fikar vi ute. Eller, fikar och fikar. Ester har lite svårt att fokusera på själva fikandet. Hon gör musik, sjunger och bjuder brorsan på saft. Lillebror är dock helnöjd och har fullt fokus på storasyster! #tillskafferiet

måndag 27 maj 2013

Ny vecka, nya rutiner - igen

Fjärilslavendel och blå bänk välkomnar på framsidan och inbjuder till vila och njutning.

Idag har Ester börjat på dagis igen och vi försöker än en gång hitta nya former och rutiner för vardagen. Som det här med att lillkillen vanligtvis brukar äta just när Ester ska lämnas och hämtas. Eller som det här med att lillkillen måste fortsätta sova till dess att Ester har somnat när hon kommer hem. Eller som det här med att mamman måste äta, lämpligen innan energin går ner på noll. Allt handlar ju om planering och att hitta formerna. Tror dock att det kommer bli bra. Återföreningen med förskolan blev succé, inga tårar och inga ledsamheter. Hon sprang rätt in och började leka, hade knappt tid att säga hej då. Tror hon kommer må gott av att komma iväg några timmar några dagar i veckan och bara få vara Ester. Ester som hon var innan lillebror gjorde entré. Samtidigt hinner mamman ta igen lite av den sömn hon förlorat på natten. Vinst för alla parter helt enkelt!



När vi skulle gå ut i eftermiddag klappade sig Ester på huvudet och pekade på klädlammaren. Ska du ha hjälmen, frågade jag, vill du cykla. Nä. Mössa? Vi ska inte glömma mössan. Vill du ha kepsen? Nä. Vad är det du vill ha då? Så vi gör som så många gånger förr, hon får visa. Vi öppnar till klädkammaren och fram plockas paraplyet... Är det bara mitt hjärta som smälter?



Medan Samuel och svärfar rev ställning förra helgen städade svärmor altanen. I veckan har jag sedan ägnat mig åt att ordna med lite blomsterprakt. Kanske skulle jag väntat till en dag med vackert väder innan jag tog bilder, men det var idag jag fick tillfälle så ni får hålla tillgodo med regntunga skyar. Jag älskar den rosa färgen på hortensian, allra helst tillsammans med den gråblå färgen och patinan på den gamla kistan. Numera rymmer den altan-/trädgårdsgrejer istället för blommor.

På framsidan står blomlådorna redo att bli uppsatta på räcket. I år fyllda med margueriter, lejongap och murgröna.

söndag 26 maj 2013

May 26, 2013 at 11:12AM



Blev väckt med en amerikansk pannkaka på sängen idag. (Två egentligen, men budet levererade bara den ena och åt själv upp den andra. #rättvistskadetvara #videlarväl ) Tur det fanns ett helt fat till på bordet när jag kom ner. #morsdag #tillskafferiet

lördag 25 maj 2013

May 25, 2013 at 11:46AM



Det var tydligen upplåst till källaren. I källaren finns matförrådet. I matförrådet finns en frys. I frysen finns det glass!! #esterkan #estervet #tillskafferiet

fredag 24 maj 2013

May 24, 2013 at 06:10PM



På dagen tre veckor idag och prick 5 kg ända ner på tredje decimalen. ❤ #tillskafferiet

torsdag 23 maj 2013

Rollfördelning - att hitta sin plats i familjen

I måndags började Samuel jobba, en vecka tidigare än planerat, och lämnade mig med total panik över hur jag skulle lyckas hantera två barn hemma på egen hand. Hur gör man? Som bara det här att få den stora hönan att somna mitt på dagen fast att liten är vaken?

Veckan så här långt har varit ganska intressant. Man kan säga att mor och dotter har känt på varandra, försökt hitta sina nya roller. 

Sommarklänning, förkläde och solglasögon - varje bagares självklara val!

På måndagen var farmor här. Två vuxna innebär att båda barnen kan få fullt fokus, samtidigt. Smidigt. Två vuxna innebär också att en vuxen kan se till att det minsta barnet är tyst och lugnt medan de stora barnet ska komma till ro och rova middag. Måndagen var således inget problem.


Tisdagen tillbringades till största del framför tv'n, bästa sättet att hålla alla lugna och nöjda. Middagsvilan blev äntligen av efter två timmar, en lunch och ett tredje försök. På eftermiddagen trotsade vi åskskurarna, drog på oss gummistövlarna, gick ut och hoppade i vattenpölar. Frågan värt om dottern inte uppskattar regn och vattenpölar mer än solsken och vackert väder...

Man kan hitta mycket när man städar, som nappar till exempel.

Igår var smekmånaden över. Jag tror aldrig jag har varit arg på hönan så många gånger på samma dag som jag var igår. Ester testade gränserna och jag satte emot. Tårar och tandagnissel. På kvällen hade jag så dåligt samvete att jag var tvungen att ringa mamma för att få lite moraliskt stöd. Vi har, både innan och efter lillebrors entré, försökt släppa lite på "kraven" på Ester. Låtit henne få lite svängrum. Samtidigt känns det viktigt att sätta vissa gränser, för får man inga gränser satta så leder ju det också till osäkerhet. Nåväl, igår sattes det en del gränser. Förutom tårar och tandagnissel blev det en hel del kramar och samtal.

Och mammas gamla skor, som hon hade när hon var liten.

Idag tror jag att vi börjar landa. Idag har både mor och dotter kunnat ge och ta. Idag känns det som om det finns hopp om framtiden. Idag förstår jag att det faktiskt inte är omöjligt att vara tvåbarnsmor. Idag förstår jag hur andra före mig har klarat av det, och överlevt. ;) Idag har vi städat hela huset. Lillebror har sovit medan Ester och jag sprungit runt med varsin dammtrasa och gnott både högt och lågt. Vi har hjälpts åt att hänga tvätt och vi har myst framför tv'n medan lillebror ätit.

Det är viktigt att läsa för barnen redan när de är små, detta för att öka läsförståelsen när de blir äldre. Något Ester tagit fasta på. Här läser hon för lillebror som ligger i sängen intill. För att han ska känna sig riktigt delaktig så har även han fått en bok bredvid sig på kudden.

Att det är en fantastisk storasyster lillebror har fått råder det inget tvivel om. När han skriker släpper hon allt hon har för händerna och utbrister "oh, oh, oh" innan hon sätter iväg åt hans håll. Sen klappar hon honom försiktigt på magen och säger "oj, oj, oj". Hon älskar att krama honom, även om hon ännu inte har riktigt koll på hur hårda kramarna egentligen får vara. Ibland tar hon honom i handen och sen titta hon på mig och fnissar precis som om hon tänker "tihihi så liten han är och han är bara min". Att hon känner ett visst ansvar för sin lille bror råder det ingen tvekan om. Gäller bara för föräldrarna att se till så hon förstår att han faktiskt är vårt ansvar och inte hennes helt. Hon måste ju också få vara liten ibland. Och att man som storarsyster måste få vara liten ibland innebär för Ester att hon plötsligt vill dricka välling igen. Det innebär också att, tjejen som tidigare skulle sova nästan naken, numera sover i hel pyjamas igen. För det gör lillebror.

May 23, 2013 at 08:04AM



Morgongympa och så lite avslappning på det. #tillskafferiet

tisdag 21 maj 2013

lördag 18 maj 2013

May 18, 2013 at 04:18PM



Gula fläckar i gräsmattan lagas lämpligen med gräslök. #estervet #esterkan #tillskafferiet

fredag 17 maj 2013

Lillprinsens entré - förlossningsberättelse

Om tiden stannade upp och nästan stod stilla när Ester föddes så tog den igen det när lillprinsen kom till världen. Kanske inte under de första dagarna, dagarna när vi var kvar på BB, min lilla lussebulle och jag. De dagarna fylldes av ett långsamt lunk när jag gjorde mest ingenting mer än att titta på lilleman i sitt solarium. Samtidigt försökte Samuel hålla sig sysselsatt på hemmaplan, förberedde kommande takbyte och väntade på vår hemkomst. Även där gick livet lite på halvfart. Annat blev det när vi kom hem, då sprang tiden fullkomligt iväg och plötsligt är vi här. Två veckor senare, med en storasyster och en lillebror, två trötta föräldrar och ett nästan helt bytt tak. Frågan är i vilken ände vi ska börja att återberätta veckorna som gått. Några ögonblick har ni ju redan sett vi Instagram, men kanske att det behöver fyllas i en och annan detalj. Vad sägs om att börja från början kanske?

Eftersom tiden gick och lilleman inte visade några tecken på att vilja komma ut så fick vi tid för igångsättning till fredagen den 3 maj klockan 7.30. Farmor ringdes in och skulle komma på torsdag kväll för att vara på plats när vi åkte tidigt fredag morgon.

Torsdagen förflöt som vanligt, Ester var på dagis på förmiddagen och medan hon sov middag passade jag också på att lägga mig på soffan. Det var där någonstans, vid halv två-tiden, jag insåg att jag började få sammandragningar och att de kom med cirka 3-4 minuters mellanrum. Där ser man tänkte jag och låg kvar en stund till, frågan var ju om de skulle fortsätta eller inte. Det gjorde dem och en knapp timme sedan satt Ester och jag vid fikabordet medan jag funderade över vem jag skulle ringa först. Mamma eller Samuel. Jag ringde mamma. Hon svarade dock inte utan Samuel fick en förvarning om att nu var nog något på gång. Förlossningen kontaktades och vi var välkomna in när vi ville. Eftersom vi hade tid för igångsättning morgonen efter skulle vi få stanna kvar oavsett hur långt öppningsskedet kommit om/när vi kom in. Vid det här laget var det dock just bara sammandragningar och inga regelrätta värkar jag upplevde så valet att vara kvar hemma ett tag till var inte så svårt. Dessutom väntade vi ju fortfarande på att farmor skulle komma. 

Eftermiddagen gick, middag lagades, Samuel kom hem från jobbet, farmor kom, jag duschade och sammandragningarna fortsatte. 3-4 minuter emellan men inget mer. Ringde mamma och beklagade mig över att inget hände. Väl medveten om hur knäppt det låter och om att det snart skulle komma att gör ont värre och sjuk resor till. Så fortsatte det tills klockan var typ sju. Då övergick sammandragningarna i lättare värkar som successivt växte sig starkare och starkare. Vid niotiden bestämde vi oss så för att åka in. Dels för att åka innan Ester blivit för trött och så att hon fick säga hej då till oss. Dels för att inte komma in för sent om det skulle vara så att vi faktiskt skulle få en chans att sova. 

Att säga hejdå till Ester var jobbigt. Hon blev ledsen och mamman hade svårt att hålla tårarna borta, de kom i bilen sen. Dotterns tårar varade dock inte längre än att vi stängt ytterdörren bakom oss...

Första timmen på förlossningen var fortfarande lite lattjo och vi kunde garva åt min enorma mage som blev fyrkantig vid varje sammandragning.

Inne på förlossningen togs CTG och därefter konstaterades att jag inte var mer än 3,5 cm öppen samt att livmodertappen ännu inte var helt utplånad. Ridå. Det kändes plötsligt som om vi hade en väldigt lång natt framför oss. Vi bestämde oss för att försöka få lite sömn och samla kraft inför förlossning dagen efter. Jag fick en så kallad sovdos och vi gjorde oss iordning för natten. Jag tog på mig TENS'en för att få lite smärtlindring och och så kröp vi till sängs. Konstaterade snabbt att det här med att hantera värkar i liggande inte är min grej. Vi hann dock inte ligga så länge innan vattnet gick och värkarbetet satte igång på riktigt. Ännu en CTG senare konstaterades det att jag nu var 4 cm öppen och att livmodertappen var oförändrad. En skalpelektrod sattes och jag gick över på lustgas eftersom TENS'en slår ut elektrodens signaler. Sen gick det undan. På 1 timme och 10 minuter gick jag från 4 till 10 cm öppen och 20 minuter efter att krystvärkarna satt igång så var lillprinsen ute med barnmorskornas ord "oj, det var en stor bebis!". 4360 gram tung, 54 cm lång och 37,5 cm om huvudet. Då var klockan 02.14 fredagen den 3 maj.

Jag sa efteråt till Samuel att den här förlossningen kändes mycket intensivare och på det viset jobbigare än när jag födde Ester. Så här i efterhand, när man läser förlossningsjournalen så kan jag ju förstå varför. Den var intensivare! Samtidigt var jag betydligt piggare efter den här förlossningen eftersom jag inte hade ont lika länge.

Dagarna som följde efter det får vi ta mer om en annan gång! (Den uppmärksamme har noterat att lillprinsen inte namnges i texten ovan. Det beror helt enkelt på att hans föräldrar ännu inte hittat lämpligt namn till honom. Men han svarar alldeles ypperligt på tilltal som lilleman, lillebror och lillkillen.)

torsdag 16 maj 2013

May 16, 2013 at 07:25PM



Fotosession i vitsippehavet #tillskafferiet

May 16, 2013 at 01:35PM



Så har första nävan börjat blomma på plantorna vi satte vi Valborg, en av alla de där dagarna ärtan inte valde att komma ut. #hortogreen #tillskafferiet

tisdag 14 maj 2013

måndag 6 maj 2013

May 06, 2013 at 12:56PM



Äntligen på väg hem med mina små skatter. Den ena stolt som en tupp och något mer speedad än den andra. ;) #tillskafferiet

lördag 4 maj 2013

May 04, 2013 at 04:43PM



Världens finaste storasyster har just lämnat mor och bror efter ett minst sagt aktivt besök. Nästan så mammahjärtat brast när hon på vägen hem ställde ner sina väskor i korridoren för att ge mamma slängkyssar hej då. ❤ #tillskafferiet

fredag 3 maj 2013

May 03, 2013 at 08:40AM



Klockan 02.14, den 3 maj, kom han. 4360g tung och 54 cm lång. ❤ #tillskafferiet

May 03, 2013 at 08:35AM



Klockan 04.14, den 3 maj, kom han. 4360g tung och 54cm lång. #tillskafferiet

torsdag 2 maj 2013

May 02, 2013 at 08:50AM



Sista dygnet med magen. Så här ser vi ut sista dagen i 42'a veckan. Känns nästan lite vemodigt. Samtidigt spännande och skrämmande. Vid den här tiden imorgon är vi på bb. :D #tillskafferiet

onsdag 1 maj 2013

Mentala hållpunkter och balsam för själen

Vi har ju pratat om det här med att vänta tidigare, och när man säger att man väntar barn så är det precis vad man gör. Man väntar och väntar och väntar. En del väntar längre, andra kortare. Gemensamt för oss alla, skulle jag gissa, är att vi under graviditeten sätter upp vissa mentala hållpunkter. Det börjar någonstans efter att man kissat på stickan och fått reda på att man är gravid. (Ibland börjar det innan, i väntan på att faktiskt kunna kissa på den där stickan.) Första besöket hos barnmorskan, den magiska 12-veckorsgränsen, ultraljudet och så vidare. Hela graviditeten fylls av olika hållpunkter vilka alla leder fram till det där magiska beräknade förlossningsdatumet. Nota bene, datumet är beräknat, två veckor före och två veckor efter är helt normalt. Men sanningen är väl att ingen blivande mamma, pappa eller bekant riktigt hör ordet beräknat. Siktet är inställt, då ska det bli.

Att ärtan inte skulle komma detta magiska datum var vi väldigt inställda på. Ändå blev det där datumet något av en hållpunkt och en lätt besvikelse. E lät ju vänta ytterligare 5 dagar på sig innan hon kom, så en vecka över tiden kändes rimligt. Men när både dag 5 och 7 kom och gick, då kändes det inget roligt. Jag mår bra och borde verkligen passa på att njuta, men att vänta tär minst sagt på psyket. Väl över den sjunde dagen har det känts lättare. Ett litet steg bakåt tog jag igår ner jag varit hos barnmorskan. Vet inte vad jag förväntat mig att hon skulle göra, men förväntan på att förlossningen på något vis skulle kicka igång fanns ändå där. Det gjorde den inte och det kändes lite tröstlöst. Samtidigt är vi nära slutet nu och sätter det inte igång av sig självt så gör någon annan det åt oss. 

Det känns lite surrealistiskt. Att ha ett datum på det viset. Då och då ska ni åka in och med er hem har ni ett barn. Jag som oroat mig för att inte hinna in i tid. Jo, tack. Det känns också lite snopet, att det inte verkar vilja komma igång av sig självt. Lite onaturligt på något vis. Kan inte komma på något bättre ord för det. (Missförstå mig nu rätt. Jag är oerhört tacksam för att man faktiskt kan bli igångsatt. Å än mer tacksam är jag för att bo i ett landsting där det sker på dagen vecka 42+0.) Det måste vara lite så här det känns att ha ett planerat kejsarsnitt, eller?

Nåväl, många graviditetstankar blir det. För att skingra dem något och ge balsam för själen planterade vi igår alla de 60 plantor som levererades igår. Ester var minst sagt involverad. Hon gör precis som mor och far. Studerar noga om imiterar med god precision. 

Jag har kanske inte berättat att vi i slutet av sommaren grävde bort stenpartiet och byggde en upphöjd rabatt istället. Att hitta perenner till 10 meter rabatt visade sig dock lättare sagt än gjort under sensommaren så planteringen fick vila under vintern. I början på april, när snön fortfarande vägrade släppa taget, beställde jag dock en laddning växter och det var dessa som kom igår.
Nedanför altanen samsas nu stjärnflocka, vit kinesisk kärleksört, silvernäva och japansk kärleksört.


Att vi fick en klotlönn är ännu något jag undgått att berätta för er. Den förde en tynande tillvaro i den karga jorden på Öland och fick därför flytta hit istället. I september/oktober någon gång kom den åkandes efter mammas och pappas bil och nu bor den i en upphöjd krage intill spaljén vi byggde för ett par år sedan. Runt fötterna har den fått sällskap av ett helt gäng smultron. Med tiden ska det byggas en bänk runt om, så man kan sitta i skuggan och smaska smultron medan Ester och ärtan leker i trädgården.
Nej ni, dags att återgå till dagen. I eftermiddag ska det grillas med kärt folk och till helgen ska det födas bebis!