tisdag 30 april 2013

April 30, 2013 at 08:18AM



Vet inte vart E tänkte att vi skulle idag när vi skulle till dagis. Men hon hade packat ordentligt! Jag ska iallafall, om inte barnmorskan lyckas skrämma ut ärtan, plantera växter utanför altanen! #tillskafferiet

söndag 28 april 2013

April 28, 2013 at 12:23PM



Tycker det mesta glipar på ett eller annat vis nu för tiden. Senast fredag ska den ut. Ska det bli ett majbarn tro? Grannen tror valborgsmässoafton. Jag vågar inte längre tro något alls. #vecka41+ #tillskafferiet

fredag 26 april 2013

Och på den sjunde dagen

Det vill säga igår, en vecka efter beräknat förlossningsdatum, hände absolut ingenting. Ingenting mer än att dottern blev förkyld och mamman frustrerad. Ska den inte komma snart? Idag, på dag åtta, är dottern fortfarande förkyld, mamman betydligt mer i balans och bebisen fortfarande i magen. Det svänger fort kan man säga, från dag till dag och från stund till stund. Jag var inställd på att vänta, men, ja.

Väntan har tämligen dåligt inflytande på inspirationen. Har liksom inte lust till någonting, kanske har trötthet och osmidighet en stor del i det hela. Samuel formulerade det ganska bra igår när han sa att "på dagarna går jag och väntar på att du ska föda barn, när jag kommer hem väntar jag på att E ska gå och lägga sig och sen väntar jag på att jag själv ska få lägga mig". Det är lite där vi är. I limbo. I väntan. För-väntan.

Nu är det iallafall snart helg och vi har lite projekt i trädgården vi tänkte ta tag i. Pallkragarna vi gjorde för några år sedan är för klena och en efter en släpper plankorna. Dessa ska därför uppgraderas till grövre virke. Vi och vi, jag är sjukt osmidig, men kan ju alltid förära maken med min närvaro medan han jobbar.

fredag 19 april 2013

Tänt, släckt, tänt, släckt

Man skulle kunna tro att det är dottern som kommit in i en period av tändande och släckande av lampor. Ni vet en sån där fascination av att det händer något när man trycker på knappen. Men icke, den perioden passerade hon för länge sen. Nej, det är mamman som inte kan låta bli lysknappen. Knappast särskilt kostnadseffektivt, men jag kan inte låta bli att förundras. Jag har, äntligen, belysning över frukostbänken!
Idag har fantastiska fru P tagit sig an dottern och mamman har därmed en heldag hemma på egen hand. Enligt de sms och små rapporter jag fått verkar E roa sig kungligt tillsammans med nästansyskonen. Konstigt och befriande på samma gång. Fortfarande trött men med känslorna på insidan. Inga tårar idag, däremot bröd i ugnen. Gott så!


torsdag 18 april 2013

Min största oro

På väg till/från förskolan. Ska prompt ha väskan på ryggen (även om det inte är något i) och köra vagnen själv.

Min största oro inför kommande förlossning rör varken mig eller det lilla mirakel vi väntar. Kanske lite naivt, men jag förutsätter att allt kommer att gå bra. Nej, min största oro rör det lilla mirakel vi redan har hos oss. Hur ska vi förklara för henne vad det är som händer? Vem som ska ta hand om henne och när, beroende på när förlossningen drar igång. Det har varit mina största bekymmer och orosmoment, så har det varit hela vägen. Det var först i slutet av förra veckan, med mindre än en vecka kvar, som jag känner att läget är under "kontroll". Nu har jag en plan för både dag som natt. Världens bästa grannar, förskolefröknar och finaste vännerna ställer upp när familjerna bor långt ifrån.

Återstår det här med att förklara vad som händer. Att komma över känslan av att jag överger henne. Hon har stenkoll på sin mamma. Jag behöver inte mer än lämna rummet så hör jag ett frågande "mamma?" och så sätter hon efter mig. Om jag lämnar huset står hon och rycker i handtaget till ytterdörren eller hänger vid fönstret i trappen, knackar på rutan och frågar "mamma?". Igår kväll var jag iväg och träffade några tjejkompisar, tro för all del inte att E hade somnat när jag kom hem. Hur ska det gå när jag är på BB och eventuellt borta i några dagar?!

Hon känner helt klart att något är på gång, vår lilla hönapöna som är så stor och liten på en och samma gång...

Idag är jag dessutom ett mentalt vrak. Tröttheten är konstant och överväldigande. Känslorna ligger utanpå och jag kan minnas att det nog var lite så här det var innan jag födde E. "Snyggveckorna" (som tydligen infaller mellan vecka 34-37) är sååå över. Den sista plufsigheten och svullnaden tränger sig på med svullnad i ansikte, händer och fötter. Skorna blir trånga och det pirrar smått i fingrarna. Idag har jag har grinat både en, två och tre gånger. För att det är stökigt (inte längre, jag tog tag i det, men grinade då för att jag var så sjukt osmidig kravlandes på golvet...),  för att jag är trött, för att eftermiddagen kändes så lång. Jag grinade när jag la E för hon är så fin och jag älskar henne så mycket och tänk om något händer. (Tänk att det kan rymmas så mycket kärlek i ett hjärta att det bara vill svämma över.) Jag grinade när Samuel kom hem från jobbet och E bröt ihop för, ja, för vad visste hon nog inte själv. Jag grinade när jag pratade med mamma och det är nästan så att jag grinar nu när jag skriver det här. Måtte det inte vara två veckor kvar, för då tror jag Samuel flyttar ifrån mig. :P

April 18, 2013 at 07:33AM



Today is the day! När jag har en vattenmelon på runt 3,5 kg i magen, 40 graviditetsveckor har gått och det lär nog gå några dagar till innan vi får träffa den lilla krabaten. Så, detta är dagen! Dagen då inget särskilt kommer hända. Kanske ska jag baka det där brödet, eller städa lite i huset. Bara så ärtan känner sig välkommen när han/hon väl kommer. ❤ #tillskafferiet

tisdag 16 april 2013

Det är inte så att jag kan spy på det - än

Många är de där ute som undrar om jag inte är less på att vara gravid nu. Om jag inte bara önskar att allt var över och bebisen var här. Ibland kan jag nästan få uppfattningen att det är så man ska känna det i slutet av en graviditet. Vilket ju kan vara fullt förståeligt, men inte förutsatt.

Vecka 39+5
Till alla er där ute med den uppfattningen/funderingen/frågan så är svaret: Inte än. Jag är helt klart redo för leverans, tro för all del inget annat. Bebis får gärna komma omgående. Varje gång jag städat av hemma, tvättat eller fixat något tänker jag "så, nu kan den komma". Men jag tror i ärlighetens namn inte att det kommer hända ett dyft inom de närmaste dagarna. Jag är väldigt inställd på att gå över tiden. Dels på grund av hur det var med Ester (fem dagar över) och dels hur det har varit för övriga kvinnfolk på min sida (10-16 dagar över). Misstänker att det är först i början på nästa vecka, när jag gått de där fem dagarna över tiden, som jag kanske börjar bita på naglarna.

Mental inställning är väl en sak, en annan är allmäntillståndet. På det stora hela mår jag ju ändå ganska bra. Sammandragningarna gör inte ont och jag behöver inte springa upp och kissa var och varannan stund på natten. Men visst känns det att jag närmar mig slutet. Känslan av trötthet är konstant närvarande. Öm och ond i ryggen blir man om man håller igång för mycket, bär bönan länge eller bara ligger lite knasigt. Och visst är tålamodet sju distanser kortare nu än i vanliga fall. Långpromenader kanske inte är att föredra då det att gå känns lite som den där leken när man ska springa med en galge mellan knäna. Fast byt galgen mot en boll och placera den något högre upp... Och, om jag får be ärtan om en enda sak, sluta genast upp med borrandet i mitt bäcken. Upplevelsen av ett fixerat barn som vrider på huvudet skulle få vilken man som helst att skrika högt. Inte nödvändigtvis för att det gör jätteont, det finns långt värre. Men det är rackarns så obehagligt!

Beräknat datum om två dagar, men gör som jag och vänta er inget innan helgen. Nu ska jag passa på att slagga! Eller om jag kanske ska slänga in en kladdkaka i ugnen...

fredag 12 april 2013

Potatispizza

Ester är nog en potatistjej, sa fröken när jag hämtade från dagis häromdagen. Detta efter att till lunch matat in potatis efter potatis och till slut känt att hon nog fick sluta när de nått fyra till antalet. Japp, så är det. Ester är en riktig potatistjej. Något man inte skulle kunna tro efter att hon i smakportionernas begynnelse klöktes så fort lite potatis, eller smak av potatis, hamnade på tungan. Korv är en annan favorit och ost, gärna lagrad (och ännu hellre Brie), och pizzabotten. Lyckliga vi som hittade ett recept på pizzan som hade allt. Lite skeptiska var nog vi vuxna i början. Potatis på pizza? Men även vi blev sålda. Kanske kan vara ett alternativ till fredagsmysets tacos?
Receptet kommer från en gammal Buffétidning, men vi modifierade lite så att det skulle passa hemma hos oss. Bland annat gjorde vi egen, glutenfri, pizzabotten istället för att använda färdigt pizzakit. Vi gjorde en egen tomatsås också.
  • 4 stora potatisar
  • 2 chorizo
  • 1/2 paket bacon (à 140 g)
  • 1 rödlök
  • 1 msk vit- eller rödvinsvinäger
  • 2 msk olivolja
  • 1 pizzadeg, jäst och redo att användas
  • egen tomatsås (recept finns bland kommentarerna till pizzadegreceptet här ovan)
  • riven ost (à 150 g)
  • 1 krm nymalen svartpeppar
  • 1/2 kruka basilika till garnering
  1. Sätt ugnen på 225°C.
  2. Skala, skär i skivor och koka potatisen mjuk i lättsaltat vatten, 10–15 minuter. Häll av och låt potatisen ånga av. Skär korven i skivor och baconet i bitar.
  3. Skala, halvera och strimla löken. Blanda den med vinäger och hälften av oljan.
  4. Kavla ut pizzadegen.
  5. Pensla bottnen med resten av oljan. Bred på tomatsåsen. Fördela potatisen över. Krydda med peppar. Fördela korv, bacon, lök och ost på pizzan.
  6. Grädda mitt i ugnen cirka 15 minuter. Dela pizzan i bitar. Garnera med basilikan. Servera gärna med en kål- och morotssallad.
Bild och originalrecept från Buffé

onsdag 10 april 2013

April 10, 2013 at 02:48PM



Eftermiddagsfika at it's best! Nyponsoppa, glass, maränger och mandelbeskvier. Nu är vi härligt höga på socker! #tillskafferiet

tisdag 9 april 2013

Ester och dockan - eller berättelsen om hur det apan ser, det apan gör.

Det började på allvar igår kväll. Då gick Ester all-in på dockan. Innan dess har det mest handlat om att lägga henne i mjukliften och vidare i dockvagnen. Att dra igen dragkedjan på mjukliften är det som har varit behållningen. Någon gång ibland har dockan varit i behov av en ren blöja och det har torkats grundligt och omsorgsfullt med både en och två våtservetter. Men sen har det varit nog.

Men igår sa det klick och dockan blev en riktig kompis. Eller bebis. Jag vet inte vilket. Lagom till kvällsmyset satte Ester dockan tillrätta i soffan och la filten över henne. Sen satte hon sig själv bredvid, drog filten över sig och kurade upp sig bredvid dockan. När kvällsfikat kom var dockan den första som fick smaka. Nam-nam-nam, sa Ester och laddade upp en bit banan på gaffeln som även den gick till dockans mun innan den nådde Esters.

Att avsluta tv-kvällen visade sig lättare än vanligt då Ester vid vaggvisan helt sonika tog dockan i famnen och visade att nu skulle de allt gå och lägga sig. Inte skulle dockan sova i vagnen, nej, hon skulle med upp till sängen. Blöjbyte, på med pyjamasar, tandborstning och godnattsaga. Där slutade det smidiga samarbetet och vi lämnar händelserna för den kvällen.
I morse fortsatte det. Ester hann inte mer än vakna innan hon var på jakt efter dockan (som under kvällens lopp flyttat ner till soffan istället för Esters säng). Nu skulle hon ha frukost. Ester tyckte dockan skulle sitta på hennes stol, mamma tyckte dockan kunde sitta på pappas. Lite till dockan, lite till Ester och tillslut så var mackan (nästan) slut. 
Tandborstningen blev en repris på kvällen innan och det var inte utan viss utmaning som jag fick dockan att vara kvar hemma när Ester gick till dagis. För vid påklädning plockade Ester upp sina röda stövlar, konstaterade att nej, de skulle dockan inte ha, och valde sedan sina svarta fodrade stövlar till henne. (Ett mönster mamman känner väl igen från många mornar...) Sen skulle det väljas jacka och så vidare.
Kan inte låta bli att undra hur mycket av det här med kommande bebis hon begriper. För hon borde inte begripa ett dugg. Hon är ju så liten själv. Inte heller har hon sett några andra barn leka med dockor på det sättet (frågade om det på dagis idag), eller vuxna med bebisar heller för den delen. Kanske, högst troligt, är det bara ännu en fas hon ska ta sig igenom. Lite festligt dock att den kommer just nu. Måste ju erkänna att det känns som en väldigt passande, mental förberedelse på det faktum att hon inom kort blir storasyster.

Undrar just vad som händer när dagis är slut för dagen...

måndag 8 april 2013

Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting...

Den gamla sången stämmer ganska bra in på livet just nu, iallafall vad gäller förmiddagen. Måndagar är någon form av vilodag och återhämtning efter helgen. Då kan jag med gott samvete spendera hela förmiddagen i soffan, utan att egentligen göra någonting alls. Oerhört skön känsla! Under eftermiddagen har Ester och jag ägnat oss åt lite penséplantering i kruka och lavemangskannor. Nu tror vi nämligen att våren är i antågande. Tror jag har världens finaste lilla trädgårdstomte, tänk om hon alltid satt på trappen. 
Tänkte passa på att föreviga den snyggaste klädkombinationen också. Vid valet av skor är det funktion framför fasion. Visade sig lättare sagt än gjort att fota sina egna fötter, men med en rejäl framåtböjning så fick jag till det! ;)

lördag 6 april 2013

38 veckor och 1 dag

Försökte roa oss lite i studion idag. Skapa lite minnen av hur det såg ut när ärtan låg i magen. Det har inte blivit så många kort längs med resans gång, bara "vi kanske borde ta en bild" och sen har ännu en vecka passerat. Men här är vi nu! Ester var lite svårflörtad, kanske något trött. 
Tillslut plockade vi fram kritorna och då var det roligt en stund, men det var självklart inte bara mammas mage som skulle målas.

fredag 5 april 2013

Jag gjorde det!

Jag lyckades! Jag har äntligen rakat mina tarantellaliknande ben. Å det var inte alldeles självklart ska jag be att få tala om. Testa själv med en medicinboll på magen ska du få se. Vid behåringen slutar dock liknelsen med spindelbenen. Så vidare värst slanka kan man inte anklaga dem för att vara, men det hör ju liksom grossessen till.

Skulle det vara nödvändigt, undrar du säkert nu. Att raka benen innan hon föder barn. Ja, det var det. Inte nog med att vinterbehåringen började gå mig på nerverna, under veckan jag varit hemma har jag förfallit till... Ja, jag vet inte vad jag ska kalla det. Jag har hamnat i "bara-vara-hemma-kläder-fällan". Mysbyxor och linne har blivit den nya standarden. Jag har till och med visat mig offentligt klädd så. Hämtat/lämnat på dagis (förskola, jag vet, men ni fattar ju) och handlat mat. Dessutom i byxor med hål i. Något som aldrig skulle hänt tidigare! Att raka benen var helt klart nödvändigt.

Idag har vi dessutom städat huset, så nu är jag redo att föda barn. Eller ja, vi kanske skulle packa färdigt den där väskan också och ta någon bild på magen och fixa spjälsängen och... Äsch, jag är redo, våren och ärtan är välkomna när de behagar!

torsdag 4 april 2013

Minns ni mig?!

Det var så länge sedan jag loggade in här att jag var tvungen att verifiera mig med kod via sms. Käre då. Nu (läs för en vecka sen) har jag iallafall loggat ut och stängt av datorn på jobbet och landat hemma i väntan på ärtans ankomst. Ester är på dagis under förmiddagarna och då passar jag på att göra, ja, mest ingenting hittills. Men det var väl det som var meningen. Passar på att handla utan att behöva jaga ett busfrö med spring i benen och idag bakar jag bröd till mig. Kanske vi kan baka något mumsigt till hela familjen när hönapöna kommer hem. 

Medan brödet jäser skriver jag i Esters "Mitt-första-år"-böcker. Yes, böcker. Av någon ambitiös anledning har hon två... Jag har föresatt mig att göra färdigt dessa innan ärtan kommer, vilket innebär att jag enligt beräkningarna på dagen idag har två veckor på mig. Det borde man ju hinna kan man tycka. Å andra sidan har jag haft nästan två år på mig redan och ännu inte kommit i mål... Tar bloggen till hjälp för att minnas lite av den fösta tiden. Bra eller dåligt, men graviditetshormonerna gör sig påminda och det är nästan att jag fäller en tår när jag läser om de där allra första dagarna. Om hur hela världen stannade upp och både jag och Samuel sögs in i Ester med hela vår närvaro. Att få ett barn är verkligen ett mirakel utan dess like. En sann gåva.

Bäst att återgå till de där böckerna... Återkommer, förhoppningsvis, snart igen!