Snön har, bokstavligt talat, knappt hunnit smälta undan och redan är folk ute och påtar i sina trädgårdar, ansar sina träd och sköter om sina gräsmattor. Det är något visst med det här att bo i ett villakvarter, allt man gör har någon form av dominoeffekt. Ta till exempel det här med gräsklippning. Det räcker att en person i kvarteret drar igång sin Stiga och inom loppet av en timme är det minst två till som känt gräsmattan kalla. Alla övriga, som inte känt kallelsen, sitter med mer eller mindre dåligt samvete i vetskapen om att de nu halkar efter i "min-gräsmatta-är-minsann-grön-och-välklippt-som-en-golfgreen-tävlingen".
Här passar devisen sköt dig själv och skit i andra in som hand i handske. För jag antar att det är det mottot man lite måste ha för att inte gå under i villakvarterets snåriga djungel.
Idag skiner solen, och vad händer? En granne hamlar sina träd, en annan räfsar sin gräsmatta och en tredje räfsar även den gräsmattan och plockar bort sådant som "kommer fram i tö". Själv tar jag igen mig i hängmattan... Övriga grannar är på jobbet, men vänta bara tills de kommer hem!
Nu menar jag inte att klanka ner på den spirande kreativitet som sakta väcks till liv i takt med att temperaturen stiger och våren gör sin entré. Nej då, jag njuter. Världen är underbar just när den är så här; sprittande av liv, försiktigt förundrad över att ännu en vinter passerat och att allt blir till nytt. Men när jag tänker på den där dominoeffekten blir jag lätt lite trött och sjunker djupare ner i hängmattans famn med solens värmande strålar i ansiktet.
Här passar devisen sköt dig själv och skit i andra in som hand i handske. För jag antar att det är det mottot man lite måste ha för att inte gå under i villakvarterets snåriga djungel.
Idag skiner solen, och vad händer? En granne hamlar sina träd, en annan räfsar sin gräsmatta och en tredje räfsar även den gräsmattan och plockar bort sådant som "kommer fram i tö". Själv tar jag igen mig i hängmattan... Övriga grannar är på jobbet, men vänta bara tills de kommer hem!
Nu menar jag inte att klanka ner på den spirande kreativitet som sakta väcks till liv i takt med att temperaturen stiger och våren gör sin entré. Nej då, jag njuter. Världen är underbar just när den är så här; sprittande av liv, försiktigt förundrad över att ännu en vinter passerat och att allt blir till nytt. Men när jag tänker på den där dominoeffekten blir jag lätt lite trött och sjunker djupare ner i hängmattans famn med solens värmande strålar i ansiktet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar