Vi har ju pratat om det här med att vänta tidigare, och när man säger att man väntar barn så är det precis vad man gör. Man väntar och väntar och väntar. En del väntar längre, andra kortare. Gemensamt för oss alla, skulle jag gissa, är att vi under graviditeten sätter upp vissa mentala hållpunkter. Det börjar någonstans efter att man kissat på stickan och fått reda på att man är gravid. (Ibland börjar det innan, i väntan på att faktiskt kunna kissa på den där stickan.) Första besöket hos barnmorskan, den magiska 12-veckorsgränsen, ultraljudet och så vidare. Hela graviditeten fylls av olika hållpunkter vilka alla leder fram till det där magiska beräknade förlossningsdatumet. Nota bene, datumet är beräknat, två veckor före och två veckor efter är helt normalt. Men sanningen är väl att ingen blivande mamma, pappa eller bekant riktigt hör ordet beräknat. Siktet är inställt, då ska det bli.
Att ärtan inte skulle komma detta magiska datum var vi väldigt inställda på. Ändå blev det där datumet något av en hållpunkt och en lätt besvikelse. E lät ju vänta ytterligare 5 dagar på sig innan hon kom, så en vecka över tiden kändes rimligt. Men när både dag 5 och 7 kom och gick, då kändes det inget roligt. Jag mår bra och borde verkligen passa på att njuta, men att vänta tär minst sagt på psyket. Väl över den sjunde dagen har det känts lättare. Ett litet steg bakåt tog jag igår ner jag varit hos barnmorskan. Vet inte vad jag förväntat mig att hon skulle göra, men förväntan på att förlossningen på något vis skulle kicka igång fanns ändå där. Det gjorde den inte och det kändes lite tröstlöst. Samtidigt är vi nära slutet nu och sätter det inte igång av sig självt så gör någon annan det åt oss.
Det känns lite surrealistiskt. Att ha ett datum på det viset. Då och då ska ni åka in och med er hem har ni ett barn. Jag som oroat mig för att inte hinna in i tid. Jo, tack. Det känns också lite snopet, att det inte verkar vilja komma igång av sig självt. Lite onaturligt på något vis. Kan inte komma på något bättre ord för det. (Missförstå mig nu rätt. Jag är oerhört tacksam för att man faktiskt kan bli igångsatt. Å än mer tacksam är jag för att bo i ett landsting där det sker på dagen vecka 42+0.) Det måste vara lite så här det känns att ha ett planerat kejsarsnitt, eller?
Nåväl, många graviditetstankar blir det. För att skingra dem något och ge balsam för själen planterade vi igår alla de 60 plantor som levererades igår. Ester var minst sagt involverad. Hon gör precis som mor och far. Studerar noga om imiterar med god precision.
Jag har kanske inte berättat att vi i slutet av sommaren grävde bort stenpartiet och byggde en upphöjd rabatt istället. Att hitta perenner till 10 meter rabatt visade sig dock lättare sagt än gjort under sensommaren så planteringen fick vila under vintern. I början på april, när snön fortfarande vägrade släppa taget, beställde jag dock en laddning växter och det var dessa som kom igår.
Nedanför altanen samsas nu stjärnflocka, vit kinesisk kärleksört, silvernäva och japansk kärleksört.
Att vi fick en klotlönn är ännu något jag undgått att berätta för er. Den förde en tynande tillvaro i den karga jorden på Öland och fick därför flytta hit istället. I september/oktober någon gång kom den åkandes efter mammas och pappas bil och nu bor den i en upphöjd krage intill spaljén vi byggde för ett par år sedan. Runt fötterna har den fått sällskap av ett helt gäng smultron. Med tiden ska det byggas en bänk runt om, så man kan sitta i skuggan och smaska smultron medan Ester och ärtan leker i trädgården.
Nej ni, dags att återgå till dagen. I eftermiddag ska det grillas med kärt folk och till helgen ska det födas bebis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar