Min största oro

På väg till/från förskolan. Ska prompt ha väskan på ryggen (även om det inte är något i) och köra vagnen själv.

Min största oro inför kommande förlossning rör varken mig eller det lilla mirakel vi väntar. Kanske lite naivt, men jag förutsätter att allt kommer att gå bra. Nej, min största oro rör det lilla mirakel vi redan har hos oss. Hur ska vi förklara för henne vad det är som händer? Vem som ska ta hand om henne och när, beroende på när förlossningen drar igång. Det har varit mina största bekymmer och orosmoment, så har det varit hela vägen. Det var först i slutet av förra veckan, med mindre än en vecka kvar, som jag känner att läget är under "kontroll". Nu har jag en plan för både dag som natt. Världens bästa grannar, förskolefröknar och finaste vännerna ställer upp när familjerna bor långt ifrån.

Återstår det här med att förklara vad som händer. Att komma över känslan av att jag överger henne. Hon har stenkoll på sin mamma. Jag behöver inte mer än lämna rummet så hör jag ett frågande "mamma?" och så sätter hon efter mig. Om jag lämnar huset står hon och rycker i handtaget till ytterdörren eller hänger vid fönstret i trappen, knackar på rutan och frågar "mamma?". Igår kväll var jag iväg och träffade några tjejkompisar, tro för all del inte att E hade somnat när jag kom hem. Hur ska det gå när jag är på BB och eventuellt borta i några dagar?!

Hon känner helt klart att något är på gång, vår lilla hönapöna som är så stor och liten på en och samma gång...

Idag är jag dessutom ett mentalt vrak. Tröttheten är konstant och överväldigande. Känslorna ligger utanpå och jag kan minnas att det nog var lite så här det var innan jag födde E. "Snyggveckorna" (som tydligen infaller mellan vecka 34-37) är sååå över. Den sista plufsigheten och svullnaden tränger sig på med svullnad i ansikte, händer och fötter. Skorna blir trånga och det pirrar smått i fingrarna. Idag har jag har grinat både en, två och tre gånger. För att det är stökigt (inte längre, jag tog tag i det, men grinade då för att jag var så sjukt osmidig kravlandes på golvet...),  för att jag är trött, för att eftermiddagen kändes så lång. Jag grinade när jag la E för hon är så fin och jag älskar henne så mycket och tänk om något händer. (Tänk att det kan rymmas så mycket kärlek i ett hjärta att det bara vill svämma över.) Jag grinade när Samuel kom hem från jobbet och E bröt ihop för, ja, för vad visste hon nog inte själv. Jag grinade när jag pratade med mamma och det är nästan så att jag grinar nu när jag skriver det här. Måtte det inte vara två veckor kvar, för då tror jag Samuel flyttar ifrån mig. :P