Nu sover Fanny

Alla ni som har eller har haft ett djur vet hur lätt man fäster sig vid det. Vi, mina föräldrar, har haft hund sedan jag var 10 år. Under de senaste 12 åren har de haft två små bomullshundar, Coton de tulear; Felicia och Fanny. Små personligheter som fått en självklar plats i familjen.
Flisan, en liten sessa som ska ha platsen närmast matte och alltid ligga på högsta kudden i soffan. Fanny, en liten teddybjörn som inte kunde få nog av klappar, kliande och gos. Hon kunde komma och sätta sig bredvid en i soffan, böja ner huvudet och köra in det i sidan på en för att bli kliad. Hon ville gärna sitta i knät, som en baby, och bli kliad på magen. Om man slutade lutade hon sig ännu lite mer bakåt och tittade upp på en. Räckte inte det sträckte hon upp tassen för att liksom säga klia mig mer. Hon brukade ligga på trappan och njuta i solen. Skrattar lite vid tanken på att hon älskade morötter. Tidigare i somras stal hon till och med en från mammas pallkragar. Jag skriver i presens (heter det va?!?) för idag har lilla Nanna fått somna in. Hon har inte varit så pigg i det sista och idag var det dags att låta henne sluta.

Go'natt Nanna, kommer sakna dig