Jag är då ingen...

...flickflicka, verkligen inte. Men ibland önskar jag att jag var bara lite mer flickig. Det här kommer att bli ett egocentriskt inlägg.

Idag tog jag en väns råd och gjorde en ansiktispeeling så här på förmiddagen. Jag är vanligen ingen kräm- och smetmänniska, men tänkte att det kanske inte vore så tokigt. Lyxade till och med till och smorde in ansiktet efteråt. Nu riskerar jag väl att låta hur knasig som helst men, vad skönt det var! Framför allt efteråt. Just själva peelingprocessen är nog inte min grej, jag som inte gilla att bli blöt i ansiktet...

Försökte mig sedan på det där med ögonbrynsplock, men gav upp ganska omgående. Har fått det visat för mig en gång tidigare. Det är dock lättare sagt än gjort att göra det själv och jag är nog lite för feg, rädd att jag ska rycka för mycket.

Åter till önskan om att vara lite mer flickig. Jag har kollegor och vänner som utan problem svassar runt i kjol, så där ledigt feminint liksom. Men hur gör de?! Själv drar jag på mig mina jeans och letar fram en t-shirt ur lådan. Sätter håret i en hästsvans, eller numera oftast en inbakad fläta, och ser till att strumporna är hela. That's it!

Sminkar du dig aldrig frågar någon ibland. Nä du. Vi talar här om tjejen som rationaliserat bort sminket (jag äger faktiskt bara mascara...) för att hon inte ids ta bort den på kvällen. Så ibland kan man (läs jag) önska att man vore i alla fall lite flickig. Att man visste hur man skulle använda de där pennorna och puderdosorna. Att man tog sig tid att använda dem tillräckligt ofta för att produkterna inte ska gå ut själva mellan varven. För när allt kommer omkring, när man sminkas och kommentaren lyder "oj, vad snygg du blev!", hur tolkar man det?

Jag har nog alltid tänkt att "folk får ta mig som jag är, är det inte insidan som räknas, jag vill vara naturligt vacker". Men så lever vi ju i ett samhälle där yta är allt och det är svårt att stå emot idealen. Även en ni-får-ta-mig-som-jag-är-flicka som jag önskar då ett litet betyg i kursen feminin förfining.