Det nya livet

Vågen har länge vägrat vara min vän och nu börjar sanningen att smyga sig på. Kläderna sitter inte alls som de borde och en gång gjorde och larmrapporter om ökande midjemått ger mig ett visst mått av olustkänslor. Men efter nästan två års intensivt stillasittande har tiden kommit då det bokstavligt talat är dags att röra på fläsket!

Under de senaste veckorna har jag försiktigt börjat bygga upp nya rutiner. Vis, hoppas jag, av tidigare erfarenheter försöker jag nu att smyga in motionen i vardagen istället för att chocka kroppen med "nu gör vi allt på en gång"-principen.

Nackdelen med den här smygande starten är att resultaten inte kommer med någon rasande fart. Därav är det lätt att misströsta emellanåt, något jag gjorde häromdagen. Försökte resonera med mig själv, men alla som någon gång gjort det vet att det alltför ofta är dömt att misslyckas. Så jag ringde mamma istället och fick en utläggning på temat "det tar sin tid, men det är värt det". Strax efter samtalet läser jag, i ett helt annat sammanhang, följande:

Den andra viktiga attityden är tålamod.

Egentligen skulle jag kunna stanna där, för det säger ju allt. Men för att Guds humor, ödets ironi eller vad vi nu vill kalla det ska bli än tydligare kommer här också delar av fortsättningen.

Ofta, kanske till och med nästan alltid, försöker vi vara någon annanstans än här och nu på väg till ett bättre ögonblick, någon annan tidpunkt då allt ska bli bra och som vi planerar för eller önskar. Risken är att vi driver oss själva och inte inser att många ting i tillvaron tar sin tid. // I den biologiska världen tar många förlopp den tid de tar. Tålamod är en nödvändig del i en mängd livsprocesser: graviditet, läkning av många infektioner och sår, frön som sås...

Behöver jag säga mer?