Dagens lunch {2}

Ämnet runt lunchbordet råkade bli renovering. Eller, närmare bestämt förfasan över ”folk som ständigt bygger om”. På ena sidan var de som ansåg att människor som alltid bygger om aldrig hinner njuta av det de gjort. Att hus som ständigt byggs om aldrig blir riktiga hem. Att det måste vara jobbigt att hela tiden följa med alla trender. Med mera, med mera. Sist men inte minst; hur har de råd!? Det kostar ju massvis att renovera.

På andra sidan befann mig, bland andra, jag. Jag, som sedan fyra års ålder levt i ett hem som ständigt metamorferats, gjorts om, förbättrats. Ett hem som förändrats med familjens behov. Ett hem. Mitt hem. Min trygghet. Min borg.

Jag försökte förklara min syn på saken. Att ett hem som inte är statiskt kan vara spännande. Att ett hem som anpassas efter familjens behov är positivt. Att ett hem som byggs om, formas till just det hem som du vill ha. Att det inte handlar om att följa de senaste trenderna utan bygga utifrån sitt eget hjärtas tycke och smak. Att visst, det kostar pengar, men det handlar, som så mycket annat, om att prioritera. Att om man gör det mesta själv så blir prislappen lägre. Att för vissa är hemmet en plats på vilken man gärna lägger energi, pengar och tid. Att trygghet inte sitter i tapeterna utan i hjärtat på de inneboende. Tyvärr talade jag för döva öron, för andra sidan gick.

Jag vill ändå förklara. Att man visst njuter. Man njuter av det man själv skapat. Det är ju sällan som man vänder uppochner på hela huset samtidigt (även om det händer). Att visst kan jag störa mig på småsaker som ännu inte är gjorda. Men kom inte och påstå att jag inte njuter. Varje gång jag ställer mig i duschen njuter jag av tanken på att det är vi som bestämt att duschen ska vara just där. Att varje detalj är genomtänkt, från den sparade tvålkoppen till de små pluggarna i kommoden Samuel byggt. Varje gång jag stiger in i mitt skafferi njuter jag av hyllor fyllda med godsaker. Jag njuter vid tanken av att själv ha valt hur det skulle utformas, vilka saker jag ville få plats med och vilken färg jag skulle ha på konsolerna. Visst tycker jag det är lite kyligt om fötterna, för i skafferiet finns ingen golvvärme. Men det är så det ska vara, det är ännu en genomtänkt detalj. Och så fortsätter det, hela huset igenom. Jag njuter, för det här är vårt hem, det här har vi skapat. Med våra egna händer.

Jag hävdar inte att mitt sätt att se på renovering är det ända rätta. Jag påstår inte att alla måste tycka och leva som jag. Men kom inte och säg att mitt sätt att tycka och leva är fel. För om jag skulle leva i ett statiskt hem, ett hem som bara förändras var tionde år och då i form av tapetbyte, då skulle jag bli galen. Jag vill ha saker för händerna. Jag vill drömma om framtiden. Jag vill tänka i nästa steg. Alla drömmar blir inte verklighet, men de ger honung till själen. Det här är rätt sätt för mig.