Nä nu navlar! Samuel har en teori

För några veckor sen träffade jag fina M och hennes ännu finare mage. Hon ligger ett par veckor före mig i grossessen. Vi fascinerades vid tillfället över varandras navlar. (Antar att det bara är barn och gravida som skulle göra en sån sak.) M hade en rolig liten putnavel som fascinerade mig mycket. Min egen är djup som Marianergraven och verkade vid tillfället inte ha några som helst funderingar på utvik. Den sista veckan har den dock sett lite mer, vad ska jag säga, plågad ut. Det verkar på något vis som om något drar i den och ibland ser den riktigt ledsen ut. Någon botten har dock inte gått att skåda.

I förkylningars spår (Samuels tur att vara sjuk nu) har vi idag ägnat oss åt lite navelskåderi och tror oss ha skymtat bottnen. Det var vid det tillfället Samuel kläckte sin teori. Han hävdar att djupet på min navel är det som hittills räddat min mage från strior. "Den [naveln] fortsätter ju bara att veckla ut sig" hävdade han stolt. Kanske har han rätt. För även om vi tror oss skådat botten långt, långt där nere så lär det dröja innan min navel viker ut sig, om någonsin.

Idag har jag jobbat igen efter förra veckans och helgen baciller. Men det är inte utan att det här med att vara gravid och förkyld leder till en viss trötthet. Det blir en tidig kväll!