Mental ställtid

I Bodil Jönssons bok skriver hon om något hon kallar mental ställtid, tiden det tar att ta sig från tanke till handling. Ställtiden är olika lång beroende på vem du är, uppgiftens natur, situation osv. Det är ungefär så mycket jag vet om den boken, den står här hemma i bokhyllan, längre än så har den inte kommit.

Det här med mental ställtid känner jag dock till! Idag till exempel var den mentala ställtiden längre än tiden för den promenad jag skulle företa mig. Det är ju så många hinder man ska passera på vägen. Man ska besegra morgon-/förmiddagströttheten, hitta något att ha på sig, inte fastna vid andra saker som också borde göras och inte gräva ner sig i garderobens glömda plagg. För mig bestod det största hindret idag av att hitta något att ha på mig. En promenad i rask takt kräver ju inte bara bekväma kläder, man ska ju se snygg och snabb ut också. Helt rätt, mottot gäller inte bara på fjället. Den här processen innefattar en mängd olika plagg som provas och ratas för att sedan provas ännu en gång. Kunde jag verkligen inte ha de där byxorna längre, undrar om inte det här linnet kommer att kasa upp, nä, de byxorna passar inte ihop med den tröjan osv. Någon som känner igen sig?

Problemet är inte att jag saknar kläder, även om jag många gånger själv tycker det. Problemet är att jag sparar på kläder, länge. Träningskläder som jag hade under min mest aktiva period, för sådär 7-10 år sedan, bor fortfarande kvar i garderoben. De får vara kvar där i förhoppning om att jag någon gång ska komma i dem igen... Det här är jag nog helt ensam om, eller? ;)

Så äntligen hittar man ett par av de där sköna träningsbyxorna som faktiskt passar. Eller kanske borde jag säga; ett par som man lyckas knäppa. Nöjd över sin prestation ställer man sig framför spegeln. Det är där man inser att man inte är 20 längre... För er som ännu är unga kan jag meddela följande: Kroppen förändras! Plötsligt, som fallna ur luften, bullar ett par kärlekshandtag ut över byxkanten. För att inte tala om den profil man får. Från ingen stans har en tantmage tagit sig in i kroppen. Ni vet en sån där som bullar ut både över och under linningen. Ve och fasa, borta är ungdomen...

Nåväl, efter mycket om och men hittade jag ett långt linne i färgen nervöst svart, samt ett par lite lägre träningbyxor som inte avslöjade alltför mycket. Med lite musik i öronen och ljumma sensommarvindar kände jag mig faktiskt riktigt inspirerad. Sprang till och med en bit av vägen!!!

Därför känner jag att jag kan unna mig en eftermiddagsfika tillsammans med fru P idag. För visst är det väl det som all träning syftar till? ;)