May 16, 2013 at 07:25PM

Fotosession i vitsippehavet #tillskafferiet

May 16, 2013 at 01:35PM

Så har första nävan börjat blomma på plantorna vi satte vi Valborg, en av alla de där dagarna ärtan inte valde att komma ut. #hortogreen #tillskafferiet

May 14, 2013 at 10:49AM

Hittade mammas tofflor. Verkligen helfestligt!! #tillskafferiet

May 06, 2013 at 12:56PM

Äntligen på väg hem med mina små skatter. Den ena stolt som en tupp och något mer speedad än den andra. ;) #tillskafferiet

May 04, 2013 at 04:43PM

Världens finaste storasyster har just lämnat mor och bror efter ett minst sagt aktivt besök. Nästan så mammahjärtat brast när hon på vägen hem ställde ner sina väskor i korridoren för att ge mamma slängkyssar hej då. ❤ #tillskafferiet

May 03, 2013 at 08:40AM

Klockan 02.14, den 3 maj, kom han. 4360g tung och 54 cm lång. ❤ #tillskafferiet

May 03, 2013 at 08:35AM

Klockan 04.14, den 3 maj, kom han. 4360g tung och 54cm lång. #tillskafferiet

May 02, 2013 at 08:50AM

Sista dygnet med magen. Så här ser vi ut sista dagen i 42'a veckan. Känns nästan lite vemodigt. Samtidigt spännande och skrämmande. Vid den här tiden imorgon är vi på bb. :D #tillskafferiet

Mentala hållpunkter och balsam för själen

Vi har ju pratat om det här med att vänta tidigare, och när man säger att man väntar barn så är det precis vad man gör. Man väntar och väntar och väntar. En del väntar längre, andra kortare. Gemensamt för oss alla, skulle jag gissa, är att vi under graviditeten sätter upp vissa mentala hållpunkter. Det börjar någonstans efter att man kissat på stickan och fått reda på att man är gravid. (Ibland börjar det innan, i väntan på att faktiskt kunna kissa på den där stickan.) Första besöket hos barnmorskan, den magiska 12-veckorsgränsen, ultraljudet och så vidare. Hela graviditeten fylls av olika hållpunkter vilka alla leder fram till det där magiska beräknade förlossningsdatumet. Nota bene, datumet är beräknat, två veckor före och två veckor efter är helt normalt. Men sanningen är väl att ingen blivande mamma, pappa eller bekant riktigt hör ordet beräknat. Siktet är inställt, då ska det bli.

Att ärtan inte skulle komma detta magiska datum var vi väldigt inställda på. Ändå blev det där datumet något av en hållpunkt och en lätt besvikelse. E lät ju vänta ytterligare 5 dagar på sig innan hon kom, så en vecka över tiden kändes rimligt. Men när både dag 5 och 7 kom och gick, då kändes det inget roligt. Jag mår bra och borde verkligen passa på att njuta, men att vänta tär minst sagt på psyket. Väl över den sjunde dagen har det känts lättare. Ett litet steg bakåt tog jag igår ner jag varit hos barnmorskan. Vet inte vad jag förväntat mig att hon skulle göra, men förväntan på att förlossningen på något vis skulle kicka igång fanns ändå där. Det gjorde den inte och det kändes lite tröstlöst. Samtidigt är vi nära slutet nu och sätter det inte igång av sig självt så gör någon annan det åt oss. 

Det känns lite surrealistiskt. Att ha ett datum på det viset. Då och då ska ni åka in och med er hem har ni ett barn. Jag som oroat mig för att inte hinna in i tid. Jo, tack. Det känns också lite snopet, att det inte verkar vilja komma igång av sig självt. Lite onaturligt på något vis. Kan inte komma på något bättre ord för det. (Missförstå mig nu rätt. Jag är oerhört tacksam för att man faktiskt kan bli igångsatt. Å än mer tacksam är jag för att bo i ett landsting där det sker på dagen vecka 42+0.) Det måste vara lite så här det känns att ha ett planerat kejsarsnitt, eller?

Nåväl, många graviditetstankar blir det. För att skingra dem något och ge balsam för själen planterade vi igår alla de 60 plantor som levererades igår. Ester var minst sagt involverad. Hon gör precis som mor och far. Studerar noga om imiterar med god precision. 

Jag har kanske inte berättat att vi i slutet av sommaren grävde bort stenpartiet och byggde en upphöjd rabatt istället. Att hitta perenner till 10 meter rabatt visade sig dock lättare sagt än gjort under sensommaren så planteringen fick vila under vintern. I början på april, när snön fortfarande vägrade släppa taget, beställde jag dock en laddning växter och det var dessa som kom igår.

Nedanför altanen samsas nu stjärnflocka, vit kinesisk kärleksört, silvernäva och japansk kärleksört.

Att vi fick en klotlönn är ännu något jag undgått att berätta för er. Den förde en tynande tillvaro i den karga jorden på Öland och fick därför flytta hit istället. I september/oktober någon gång kom den åkandes efter mammas och pappas bil och nu bor den i en upphöjd krage intill spaljén vi byggde för ett par år sedan. Runt fötterna har den fått sällskap av ett helt gäng smultron. Med tiden ska det byggas en bänk runt om, så man kan sitta i skuggan och smaska smultron medan Ester och ärtan leker i trädgården.

Nej ni, dags att återgå till dagen. I eftermiddag ska det grillas med kärt folk och till helgen ska det födas bebis!

April 30, 2013 at 08:18AM

Vet inte vart E tänkte att vi skulle idag när vi skulle till dagis. Men hon hade packat ordentligt! Jag ska iallafall, om inte barnmorskan lyckas skrämma ut ärtan, plantera växter utanför altanen! #tillskafferiet

April 28, 2013 at 12:23PM

Tycker det mesta glipar på ett eller annat vis nu för tiden. Senast fredag ska den ut. Ska det bli ett majbarn tro? Grannen tror valborgsmässoafton. Jag vågar inte längre tro något alls. #vecka41+ #tillskafferiet

Och på den sjunde dagen

Det vill säga igår, en vecka efter beräknat förlossningsdatum, hände absolut ingenting. Ingenting mer än att dottern blev förkyld och mamman frustrerad. Ska den inte komma snart? Idag, på dag åtta, är dottern fortfarande förkyld, mamman betydligt mer i balans och bebisen fortfarande i magen. Det svänger fort kan man säga, från dag till dag och från stund till stund. Jag var inställd på att vänta, men, ja.

Väntan har tämligen dåligt inflytande på inspirationen. Har liksom inte lust till någonting, kanske har trötthet och osmidighet en stor del i det hela. Samuel formulerade det ganska bra igår när han sa att "på dagarna går jag och väntar på att du ska föda barn, när jag kommer hem väntar jag på att E ska gå och lägga sig och sen väntar jag på att jag själv ska få lägga mig". Det är lite där vi är. I limbo. I väntan. För-väntan.

Nu är det iallafall snart helg och vi har lite projekt i trädgården vi tänkte ta tag i. Pallkragarna vi gjorde för några år sedan är för klena och en efter en släpper plankorna. Dessa ska därför uppgraderas till grövre virke. Vi och vi, jag är sjukt osmidig, men kan ju alltid förära maken med min närvaro medan han jobbar.

Tänt, släckt, tänt, släckt

Man skulle kunna tro att det är dottern som kommit in i en period av tändande och släckande av lampor. Ni vet en sån där fascination av att det händer något när man trycker på knappen. Men icke, den perioden passerade hon för länge sen. Nej, det är mamman som inte kan låta bli lysknappen. Knappast särskilt kostnadseffektivt, men jag kan inte låta bli att förundras. Jag har, äntligen, belysning över frukostbänken!

Idag har fantastiska fru P tagit sig an dottern och mamman har därmed en heldag hemma på egen hand. Enligt de sms och små rapporter jag fått verkar E roa sig kungligt tillsammans med nästansyskonen. Konstigt och befriande på samma gång. Fortfarande trött men med känslorna på insidan. Inga tårar idag, däremot bröd i ugnen. Gott så!

Min största oro

På väg till/från förskolan. Ska prompt ha väskan på ryggen (även om det inte är något i) och köra vagnen själv.

Min största oro inför kommande förlossning rör varken mig eller det lilla mirakel vi väntar. Kanske lite naivt, men jag förutsätter att allt kommer att gå bra. Nej, min största oro rör det lilla mirakel vi redan har hos oss. Hur ska vi förklara för henne vad det är som händer? Vem som ska ta hand om henne och när, beroende på när förlossningen drar igång. Det har varit mina största bekymmer och orosmoment, så har det varit hela vägen. Det var först i slutet av förra veckan, med mindre än en vecka kvar, som jag känner att läget är under "kontroll". Nu har jag en plan för både dag som natt. Världens bästa grannar, förskolefröknar och finaste vännerna ställer upp när familjerna bor långt ifrån.

Återstår det här med att förklara vad som händer. Att komma över känslan av att jag överger henne. Hon har stenkoll på sin mamma. Jag behöver inte mer än lämna rummet så hör jag ett frågande "mamma?" och så sätter hon efter mig. Om jag lämnar huset står hon och rycker i handtaget till ytterdörren eller hänger vid fönstret i trappen, knackar på rutan och frågar "mamma?". Igår kväll var jag iväg och träffade några tjejkompisar, tro för all del inte att E hade somnat när jag kom hem. Hur ska det gå när jag är på BB och eventuellt borta i några dagar?!

Hon känner helt klart att något är på gång, vår lilla hönapöna som är så stor och liten på en och samma gång...

Idag är jag dessutom ett mentalt vrak. Tröttheten är konstant och överväldigande. Känslorna ligger utanpå och jag kan minnas att det nog var lite så här det var innan jag födde E. "Snyggveckorna" (som tydligen infaller mellan vecka 34-37) är sååå över. Den sista plufsigheten och svullnaden tränger sig på med svullnad i ansikte, händer och fötter. Skorna blir trånga och det pirrar smått i fingrarna. Idag har jag har grinat både en, två och tre gånger. För att det är stökigt (inte längre, jag tog tag i det, men grinade då för att jag var så sjukt osmidig kravlandes på golvet...),  för att jag är trött, för att eftermiddagen kändes så lång. Jag grinade när jag la E för hon är så fin och jag älskar henne så mycket och tänk om något händer. (Tänk att det kan rymmas så mycket kärlek i ett hjärta att det bara vill svämma över.) Jag grinade när Samuel kom hem från jobbet och E bröt ihop för, ja, för vad visste hon nog inte själv. Jag grinade när jag pratade med mamma och det är nästan så att jag grinar nu när jag skriver det här. Måtte det inte vara två veckor kvar, för då tror jag Samuel flyttar ifrån mig. :P

April 18, 2013 at 07:33AM

Today is the day! När jag har en vattenmelon på runt 3,5 kg i magen, 40 graviditetsveckor har gått och det lär nog gå några dagar till innan vi får träffa den lilla krabaten. Så, detta är dagen! Dagen då inget särskilt kommer hända. Kanske ska jag baka det där brödet, eller städa lite i huset. Bara så ärtan känner sig välkommen när han/hon väl kommer. ❤ #tillskafferiet

Det är inte så att jag kan spy på det - än

Många är de där ute som undrar om jag inte är less på att vara gravid nu. Om jag inte bara önskar att allt var över och bebisen var här. Ibland kan jag nästan få uppfattningen att det är så man ska känna det i slutet av en graviditet. Vilket ju kan vara fullt förståeligt, men inte förutsatt.

Vecka 39+5

Till alla er där ute med den uppfattningen/funderingen/frågan så är svaret: Inte än. Jag är helt klart redo för leverans, tro för all del inget annat. Bebis får gärna komma omgående. Varje gång jag städat av hemma, tvättat eller fixat något tänker jag "så, nu kan den komma". Men jag tror i ärlighetens namn inte att det kommer hända ett dyft inom de närmaste dagarna. Jag är väldigt inställd på att gå över tiden. Dels på grund av hur det var med Ester (fem dagar över) och dels hur det har varit för övriga kvinnfolk på min sida (10-16 dagar över). Misstänker att det är först i början på nästa vecka, när jag gått de där fem dagarna över tiden, som jag kanske börjar bita på naglarna.

Mental inställning är väl en sak, en annan är allmäntillståndet. På det stora hela mår jag ju ändå ganska bra. Sammandragningarna gör inte ont och jag behöver inte springa upp och kissa var och varannan stund på natten. Men visst känns det att jag närmar mig slutet. Känslan av trötthet är konstant närvarande. Öm och ond i ryggen blir man om man håller igång för mycket, bär bönan länge eller bara ligger lite knasigt. Och visst är tålamodet sju distanser kortare nu än i vanliga fall. Långpromenader kanske inte är att föredra då det att gå känns lite som den där leken när man ska springa med en galge mellan knäna. Fast byt galgen mot en boll och placera den något högre upp... Och, om jag får be ärtan om en enda sak, sluta genast upp med borrandet i mitt bäcken. Upplevelsen av ett fixerat barn som vrider på huvudet skulle få vilken man som helst att skrika högt. Inte nödvändigtvis för att det gör jätteont, det finns långt värre. Men det är rackarns så obehagligt!

Beräknat datum om två dagar, men gör som jag och vänta er inget innan helgen. Nu ska jag passa på att slagga! Eller om jag kanske ska slänga in en kladdkaka i ugnen...

Potatispizza

Ester är nog en potatistjej, sa fröken när jag hämtade från dagis häromdagen. Detta efter att till lunch matat in potatis efter potatis och till slut känt att hon nog fick sluta när de nått fyra till antalet. Japp, så är det. Ester är en riktig potatistjej. Något man inte skulle kunna tro efter att hon i smakportionernas begynnelse klöktes så fort lite potatis, eller smak av potatis, hamnade på tungan. Korv är en annan favorit och ost, gärna lagrad (och ännu hellre Brie), och pizzabotten. Lyckliga vi som hittade ett recept på pizzan som hade allt. Lite skeptiska var nog vi vuxna i början. Potatis på pizza? Men även vi blev sålda. Kanske kan vara ett alternativ till fredagsmysets tacos?

Receptet kommer från en gammal Buffétidning, men vi modifierade lite så att det skulle passa hemma hos oss. Bland annat gjorde vi egen, glutenfri, pizzabotten istället för att använda färdigt pizzakit. Vi gjorde en egen tomatsås också.

• 4 stora potatisar
• 2 chorizo
• 1/2 paket bacon (à 140 g)
• 1 rödlök
• 1 msk vit- eller rödvinsvinäger
• 2 msk olivolja
• 1 pizzadeg, jäst och redo att användas
• egen tomatsås (recept finns bland kommentarerna till pizzadegreceptet här ovan)
• riven ost (à 150 g)
• 1 krm nymalen svartpeppar
• 1/2 kruka basilika till garnering

1. Sätt ugnen på 225°C.
2. Skala, skär i skivor och koka potatisen mjuk i lättsaltat vatten, 10–15 minuter. Häll av och låt potatisen ånga av. Skär korven i skivor och baconet i bitar.
3. Skala, halvera och strimla löken. Blanda den med vinäger och hälften av oljan.
4. Kavla ut pizzadegen.
5. Pensla bottnen med resten av oljan. Bred på tomatsåsen. Fördela potatisen över. Krydda med peppar. Fördela korv, bacon, lök och ost på pizzan.
6. Grädda mitt i ugnen cirka 15 minuter. Dela pizzan i bitar. Garnera med basilikan. Servera gärna med en kål- och morotssallad.

Bild och originalrecept från Buffé

April 10, 2013 at 02:48PM

Eftermiddagsfika at it's best! Nyponsoppa, glass, maränger och mandelbeskvier. Nu är vi härligt höga på socker! #tillskafferiet

Ester och dockan - eller berättelsen om hur det apan ser, det apan gör.

Det började på allvar igår kväll. Då gick Ester all-in på dockan. Innan dess har det mest handlat om att lägga henne i mjukliften och vidare i dockvagnen. Att dra igen dragkedjan på mjukliften är det som har varit behållningen. Någon gång ibland har dockan varit i behov av en ren blöja och det har torkats grundligt och omsorgsfullt med både en och två våtservetter. Men sen har det varit nog.

Men igår sa det klick och dockan blev en riktig kompis. Eller bebis. Jag vet inte vilket. Lagom till kvällsmyset satte Ester dockan tillrätta i soffan och la filten över henne. Sen satte hon sig själv bredvid, drog filten över sig och kurade upp sig bredvid dockan. När kvällsfikat kom var dockan den första som fick smaka. Nam-nam-nam, sa Ester och laddade upp en bit banan på gaffeln som även den gick till dockans mun innan den nådde Esters.

Att avsluta tv-kvällen visade sig lättare än vanligt då Ester vid vaggvisan helt sonika tog dockan i famnen och visade att nu skulle de allt gå och lägga sig. Inte skulle dockan sova i vagnen, nej, hon skulle med upp till sängen. Blöjbyte, på med pyjamasar, tandborstning och godnattsaga. Där slutade det smidiga samarbetet och vi lämnar händelserna för den kvällen.

I morse fortsatte det. Ester hann inte mer än vakna innan hon var på jakt efter dockan (som under kvällens lopp flyttat ner till soffan istället för Esters säng). Nu skulle hon ha frukost. Ester tyckte dockan skulle sitta på hennes stol, mamma tyckte dockan kunde sitta på pappas. Lite till dockan, lite till Ester och tillslut så var mackan (nästan) slut. 

Tandborstningen blev en repris på kvällen innan och det var inte utan viss utmaning som jag fick dockan att vara kvar hemma när Ester gick till dagis. För vid påklädning plockade Ester upp sina röda stövlar, konstaterade att nej, de skulle dockan inte ha, och valde sedan sina svarta fodrade stövlar till henne. (Ett mönster mamman känner väl igen från många mornar...) Sen skulle det väljas jacka och så vidare.

Kan inte låta bli att undra hur mycket av det här med kommande bebis hon begriper. För hon borde inte begripa ett dugg. Hon är ju så liten själv. Inte heller har hon sett några andra barn leka med dockor på det sättet (frågade om det på dagis idag), eller vuxna med bebisar heller för den delen. Kanske, högst troligt, är det bara ännu en fas hon ska ta sig igenom. Lite festligt dock att den kommer just nu. Måste ju erkänna att det känns som en väldigt passande, mental förberedelse på det faktum att hon inom kort blir storasyster.

Undrar just vad som händer när dagis är slut för dagen...

Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting...

Den gamla sången stämmer ganska bra in på livet just nu, iallafall vad gäller förmiddagen. Måndagar är någon form av vilodag och återhämtning efter helgen. Då kan jag med gott samvete spendera hela förmiddagen i soffan, utan att egentligen göra någonting alls. Oerhört skön känsla! Under eftermiddagen har Ester och jag ägnat oss åt lite penséplantering i kruka och lavemangskannor. Nu tror vi nämligen att våren är i antågande. Tror jag har världens finaste lilla trädgårdstomte, tänk om hon alltid satt på trappen. 

Tänkte passa på att föreviga den snyggaste klädkombinationen också. Vid valet av skor är det funktion framför fasion. Visade sig lättare sagt än gjort att fota sina egna fötter, men med en rejäl framåtböjning så fick jag till det! ;)